...att senaste veckornas brist på nya inlägg inte är början på ännu en istid. I fall du redan börjat oroa dig. Det beror på nåt så enkelt som att jag nu tillbringar mina sista, skälvande dagar i Oslo. Det medför i sin tur, förutom en del extra övertid på jobbet, en hel del tids- och energislukande aktiviteter. Inte minst kring den storartade avskedsfest som går av stapeln på lördag, i kärlekens tecken; Bye bye love. Det blir grymt!
Redan innan oktober lovar jag vara tillbaka. Kanske inte med mer tid än nu, men garanterat med mer energi.
torsdag 25 september 2008
lördag 13 september 2008
Nä, så göteborgsk är jag inte.
Efter mycket letande och ett decennium av urfrihet hittade jag, tidigare i sommar, en klocka jag verkligen gillar. Det tog bra precis tre veckor innan hälften (på riktigt!) av stadens alla urmakare tapetserade sina skyltfönster med just den klockan. Till min besvikelse.
Nu tror alla att jag gillar Formel 1. Jag som hatar motorsport...
måndag 8 september 2008
Pop Hund
Jag tänkte ta tillfället i akt och försöka spilla över lite av den omåttligt överdrivna kredd hunden fått som husdjur - till nånstans där den gör verklig nytta. Populärkulturen. Två fantastiska låtar får tala i saken:
"I know the rent is in arrears, the dog has not been fed in years
It's even worse than it appears, but its all right"
Touch of grey av Grateful Dead
"Resting in the fields, far from the turbulent space,
Half asleep near the stars with a small dog licking your face"
Jokerman av Bob Dylan
Fantastiskt, lätt surrealistiskt. Kolla in videon till Jokerman, med en finurligt kikande Bob, på bobdylan.com
"I know the rent is in arrears, the dog has not been fed in years
It's even worse than it appears, but its all right"
Touch of grey av Grateful Dead
"Resting in the fields, far from the turbulent space,
Half asleep near the stars with a small dog licking your face"
Jokerman av Bob Dylan
Fantastiskt, lätt surrealistiskt. Kolla in videon till Jokerman, med en finurligt kikande Bob, på bobdylan.com
lördag 6 september 2008
...varför dödsstraffet inte fungerar
Och så undrar folk...För något vidare fungerar det inte. Eller visst, när du väl sitter fastspänd i stolen eller har snaran runt halsen, så fungerar det ju. Förr eller kanske lite senare. Men innan du hamnar där är vägen lång.
I slutet av 80-talet, under slutskedet av crackets glansperiod i USA, löpte en cracklangare en sjuprocentig risk att dö i tjänsten under ett år. Detta att jämföra med två procents risk/chans för en dödsdömd fånge. Och då dör ungefär en fjärdedel av dessa en naturlig död. Man kan utifrån det ana att dödsstraff som brottsbekämpning är ganska odugligt, åtminstone så länge (ett riktigt) livsstidsstraff förhindrar återfall. Fri abort är mycket effektivare. Enligt Harvards poppiga ekonomigeni Steven D. Levitt var införandet av den fria aborten i början av sjuttiotalet, härligt kontroversiellt, till och med den viktigaste anledningen till den dramatiska sänkningen av brott i USA tjugo år senare.
Läs hans bok Freakonomics vetja! Förutom att den är intressant så är det en välbehövlig uppdatering i tvåstegstänkandets ädla konst. Även för en etablerad flerstegstänkare som undertecknad. För att inte skryta tomt ska jag ta hans siffror och och slutsatser ännu ett steg. Och det är här det kan bli riktigt intressant.
Varför utsätta sig för denna risk? Arbetsvillkoren var, milt sagt, under all kritik. Lönen för en så kallad fotsoldat var tre dollar i timmen. Då var fotsoldaterna inte ens lägst i hierarkin. Ännu fler betalade faktiskt för att tillhöra gänget. Allt detta medan de högsta två procenten levde la dolce vita. Även om ingen hade koll på dessa procent, så borde de flesta insett att det var en stor risk mot, mest troligt, en låg ersättning.
Det viktiga måste varit drömmen. Delvis resultat av skicklig marknadsföring. Två procents chans till rikedom och respekt mot sju procents risk att dö. Ännu större att skadas eller hamna i fängelse. På ett sätt känner jag att det är fantastiskt att folk låter sina drömmar leva, och följer dom. På ett annat sätt känns det obehagligt vad många människor är beredda att offra för att nå dit. Det är just dessa människor, i andra gäng, som står för de sju fatala procenten.
tisdag 2 september 2008
Hybris...
...är alltid kul. Speciellt när den får leva fritt. Existera och frodas utan gränser. Ingen eller inget som stoppar.
Som Turkmenistans forne och döde president Saparmurat Niyazov. Han föredrar att bli kallad, det något omständiga; Turkmenbashi The Great, Leader Of All The Turkmens, President For Life and Architect Of The Golden Age Of Turkmenistan.
Hur gyllne var då hans era? Tja, en hel drös guldstatyer uppfördes naturligtvis runt om i landet. Förutom det befästes Turkmenistan som ett av de mest stängda landen i världen. Detta till förargelse för västvärlden, då de sitter på världens fjärde största naturgasreserv. Men som generös får han ändå betraktas(?); i sann kommunistisk anda bjuder den generösa staten de fem miljoner invånarna på såväl el, vatten och värme som den gas landet har så gott om. Att en akademikerlön snittar runt 80€ blir då mest logiskt.
Förutom att döpa om sig själv, hann han också döpa om otaliga städer, byar, palats och teatrar efter sig själv. Och som pricken över i - även månaden januari.
Som Turkmenistans forne och döde president Saparmurat Niyazov. Han föredrar att bli kallad, det något omständiga; Turkmenbashi The Great, Leader Of All The Turkmens, President For Life and Architect Of The Golden Age Of Turkmenistan.
Hur gyllne var då hans era? Tja, en hel drös guldstatyer uppfördes naturligtvis runt om i landet. Förutom det befästes Turkmenistan som ett av de mest stängda landen i världen. Detta till förargelse för västvärlden, då de sitter på världens fjärde största naturgasreserv. Men som generös får han ändå betraktas(?); i sann kommunistisk anda bjuder den generösa staten de fem miljoner invånarna på såväl el, vatten och värme som den gas landet har så gott om. Att en akademikerlön snittar runt 80€ blir då mest logiskt.
Förutom att döpa om sig själv, hann han också döpa om otaliga städer, byar, palats och teatrar efter sig själv. Och som pricken över i - även månaden januari.
tisdag 26 augusti 2008
Namn-filmnamn
I senaste numret av den alltid lika eminenta Café ställs, och svaras jakande på, frågan; "Är alla namn-filmer dåliga?". Utan alltför stora pretentioner, ska tilläggas. Checklistas under rubriken gör Johnny Mnemonic, Billy Elliot, Charlie Bartlett, Jerry Maguire och Dansar med vargar. Även om listan i sig inte är så mycket att orda om, förutom att Billy Elliot inte hör hemma på den, tog det inte många sekunder innan jag kunde konstatera att motsatsen är smärtsamt tydlig:
Barry Lyndon
Stanley Kubricks tre timmar långa 1700-tals-epos om denne Barrys uppgång och fall, är troligtvis den vackraste filmen som skapats. Och den är långt ifrån bara vacker...
Juno
En sån där liten pärla, som man mest bara blir glad av. Och det är inte alltid så bara. Dialogen är egentligen alldeles för kvick och smart för att komma från några teen-somethings och en trött farsa, men det är lätt att se förbi.
Napoleon Dynamite
Topp tre komedier någonsin! Sällan har en nörd varit så less på allt och alla. Aldrig har den haft sån integritet och självförtroende.
Léon
Du ska naturligtvis se den långa versionen - Director's Cut. Mer drama, lika mycket mord. Allt annat är synd...
Forrest Gump
Ja, du vet ju...
Malèna
Italien - mitt favoritland jag aldrig varit i (men det blir det snart ändring på). Jag har nån slags romantiserad relation till filmerna, maten, vinet, kläderna, arkitekturen, vesporna och kvinnorna. Den här filmen befäster, åtminstonde, det första och sista.
Rocky
Den första är en riktigt bra film. Resten gillar jag också, på ett lite annat sätt kanske.
Alexis Zorbas
Life. Lust. Love. Zorba. Taglinen säger allt. En bitterljuv hyllning till livet. Till all glädje och sorg det för med sig.
Donnie Darko
Tog ungdomsfilmen ett välbehövligt kliv någonstans framåt. Mycket genom att addera några lika välbehövliga plan i ett något diffust djup.
Elling
Norges bästa bidrag till feelgood-genren. Och att den är just norsk adderar, i det här fallet.
Lolita
Favoriten och geniet Kubrick igen. En vågad film för sin tid, baserad på en kanske än mer vågad bok av Vladimir Nabokov, om en medelålders professor som träffar en kvinna och blir kär i hennes 14-åriga dotter. Adrian Lyne gjorde många år senare en ny, mer trogen och därmed romantisk, tolkning av boken. Även den ytterst sevärd.
Sydney
P.T Andersons (Magnolia, There will be blood) debutfilm är en fantastisk liten skröna om en gammal gambler som tar en utblottad loser under sina vingar, och till Reno, för att lära honom alla sina tricks.
Ed Wood
Johnny Depp är Ed Wood, den legendariske B-, eller ska vi säga C-, filmsregissören. Under 50-talet spottade han passionerat ur sig filmer som transvestitiska Glen or Glenda och rymdinvasionen Plan 9 from outer space. Tim Burtons biografi och hyllning håller däremot betydligt högre kvalitet.
Listan ovan ska övertyga vem som helst, men som en bonus kommer jag också vidga begreppet och bjuda på ett smeknamn och plural i plural:
Roger Dodger
En självutnämnd womanizer får oväntat besök av sin 16-årige systerson, som desperat vill bli av med oskulden. Roger går med på att lära honom allt han kan under en vild natt i New York. Dialogen är oöverträffad - en favorit!
Butch Cassidy & The Sundance Kid
Västern när den är som allra bäst. Den klassiska slutscenen är redan så omnämnd att jag egentligen inte behöver nämna den.
Fanny och Alexander
Vår svenska stolthets 1900-tals-epos om de båda syskonens uppväxt. Och ja, han är precis lika överskattad som levande. Jag blev glatt överraskad när jag, av någon anledning skeptiskt, gav några av hans filmer en chans. Smultronstället, Vargtimmen och Det sjunde inseglet rekommenderas, förutom denna, särskilt.
Och har du inte sett alla dessa filmer (det har du inte) vill jag varmt eller hett rekommendera var och en utav dom...
Barry Lyndon
Stanley Kubricks tre timmar långa 1700-tals-epos om denne Barrys uppgång och fall, är troligtvis den vackraste filmen som skapats. Och den är långt ifrån bara vacker...
Juno
En sån där liten pärla, som man mest bara blir glad av. Och det är inte alltid så bara. Dialogen är egentligen alldeles för kvick och smart för att komma från några teen-somethings och en trött farsa, men det är lätt att se förbi.
Napoleon Dynamite
Topp tre komedier någonsin! Sällan har en nörd varit så less på allt och alla. Aldrig har den haft sån integritet och självförtroende.
Léon
Du ska naturligtvis se den långa versionen - Director's Cut. Mer drama, lika mycket mord. Allt annat är synd...
Forrest Gump
Ja, du vet ju...
Malèna
Italien - mitt favoritland jag aldrig varit i (men det blir det snart ändring på). Jag har nån slags romantiserad relation till filmerna, maten, vinet, kläderna, arkitekturen, vesporna och kvinnorna. Den här filmen befäster, åtminstonde, det första och sista.
Rocky
Den första är en riktigt bra film. Resten gillar jag också, på ett lite annat sätt kanske.
Alexis Zorbas
Life. Lust. Love. Zorba. Taglinen säger allt. En bitterljuv hyllning till livet. Till all glädje och sorg det för med sig.
Donnie Darko
Tog ungdomsfilmen ett välbehövligt kliv någonstans framåt. Mycket genom att addera några lika välbehövliga plan i ett något diffust djup.
Elling
Norges bästa bidrag till feelgood-genren. Och att den är just norsk adderar, i det här fallet.
Lolita
Favoriten och geniet Kubrick igen. En vågad film för sin tid, baserad på en kanske än mer vågad bok av Vladimir Nabokov, om en medelålders professor som träffar en kvinna och blir kär i hennes 14-åriga dotter. Adrian Lyne gjorde många år senare en ny, mer trogen och därmed romantisk, tolkning av boken. Även den ytterst sevärd.
Sydney
P.T Andersons (Magnolia, There will be blood) debutfilm är en fantastisk liten skröna om en gammal gambler som tar en utblottad loser under sina vingar, och till Reno, för att lära honom alla sina tricks.
Ed Wood
Johnny Depp är Ed Wood, den legendariske B-, eller ska vi säga C-, filmsregissören. Under 50-talet spottade han passionerat ur sig filmer som transvestitiska Glen or Glenda och rymdinvasionen Plan 9 from outer space. Tim Burtons biografi och hyllning håller däremot betydligt högre kvalitet.
Listan ovan ska övertyga vem som helst, men som en bonus kommer jag också vidga begreppet och bjuda på ett smeknamn och plural i plural:
Roger Dodger
En självutnämnd womanizer får oväntat besök av sin 16-årige systerson, som desperat vill bli av med oskulden. Roger går med på att lära honom allt han kan under en vild natt i New York. Dialogen är oöverträffad - en favorit!
Butch Cassidy & The Sundance Kid
Västern när den är som allra bäst. Den klassiska slutscenen är redan så omnämnd att jag egentligen inte behöver nämna den.
Fanny och Alexander
Vår svenska stolthets 1900-tals-epos om de båda syskonens uppväxt. Och ja, han är precis lika överskattad som levande. Jag blev glatt överraskad när jag, av någon anledning skeptiskt, gav några av hans filmer en chans. Smultronstället, Vargtimmen och Det sjunde inseglet rekommenderas, förutom denna, särskilt.
Och har du inte sett alla dessa filmer (det har du inte) vill jag varmt eller hett rekommendera var och en utav dom...
fredag 22 augusti 2008
Hur svårt kan det vara?
På väg till Selma Lagerlöfs Spa+ anländer jag och syrran med buss 200 till Sunne en lördag förmiddag. Vi är här för att överraska vår kära mor som nervös och ovetandes sitter på passagerarplats i en bil inte alltför många mil bort. Vi står alltså här med våra wekkendpackade väskor, utan att veta riktigt var vi ska och bestämmer oss för att göra vad folk gör mest; ringa en taxi - via 118 118.
Här kommer en redogörelse för de minnesvärda samtal detta beslut resulterar i. De till civilisationen exkluderade.
Sunne Taxi
- Hej och välkommen till Sunne Taxi. Vi har öppet 7.30 - 17.00 vardagar. Välkommen åter.
Rottneros Taxi
- Ja det är Olle!
- Ja, hejsan! Mitt namn är Stefan och jag skulle vilja ha en taxi till Sunne.
- Nää du, jag har lagt av med det där, vet du...
- Ehö, jaha... Var har jag bäst chans att få tag på en sån tror du? Taxi Sunne hade stängt.
- Jahaha du, det är inte helt lätt. Prova Ämterviks taxi, du.
Ämterviks Taxi
- Lisbeth! (barn gråter i bakgrunden)
- Tjaaa, taxi... har jag kommit rätt då?
- Vänta! TOOOMMYYY!
(en minut blir till två... barnen skriker...)
- Tommy!
- Tjena, har jag äntligen fått tag på en taxi i Sunne nu?
- Hmm, i Sunne. Det är ett par mil bort...
- Jahaaaa...
- Men du, jag ska kolla... jag kanske har en bil där nu!
- Det vore perfekt...
- Jadå, jag ringer och fixar på en gång. Var står ni?
- Coop.
- Fint, hej!
Lätt omtumlade och roade väntar vi 20-25 minuter, innan en färdtjänst-buss svänger in och plockar upp oss.
Antingen har jag blivit totalt urbaniserad efter ett år i en hyfsad storstad eller så är det rätt konstigt att en by med 15000 invånare, en schysst golfbana, Sveriges första spa med stor konferensanläggning och otaliga "turistattraktioner" av alla de slag man kan tänka sig att koppla till en sedan länge död författarinna, inte presterar bättre på taxifronten...
Här kommer en redogörelse för de minnesvärda samtal detta beslut resulterar i. De till civilisationen exkluderade.
Sunne Taxi
- Hej och välkommen till Sunne Taxi. Vi har öppet 7.30 - 17.00 vardagar. Välkommen åter.
Rottneros Taxi
- Ja det är Olle!
- Ja, hejsan! Mitt namn är Stefan och jag skulle vilja ha en taxi till Sunne.
- Nää du, jag har lagt av med det där, vet du...
- Ehö, jaha... Var har jag bäst chans att få tag på en sån tror du? Taxi Sunne hade stängt.
- Jahaha du, det är inte helt lätt. Prova Ämterviks taxi, du.
Ämterviks Taxi
- Lisbeth! (barn gråter i bakgrunden)
- Tjaaa, taxi... har jag kommit rätt då?
- Vänta! TOOOMMYYY!
(en minut blir till två... barnen skriker...)
- Tommy!
- Tjena, har jag äntligen fått tag på en taxi i Sunne nu?
- Hmm, i Sunne. Det är ett par mil bort...
- Jahaaaa...
- Men du, jag ska kolla... jag kanske har en bil där nu!
- Det vore perfekt...
- Jadå, jag ringer och fixar på en gång. Var står ni?
- Coop.
- Fint, hej!
Lätt omtumlade och roade väntar vi 20-25 minuter, innan en färdtjänst-buss svänger in och plockar upp oss.
Antingen har jag blivit totalt urbaniserad efter ett år i en hyfsad storstad eller så är det rätt konstigt att en by med 15000 invånare, en schysst golfbana, Sveriges första spa med stor konferensanläggning och otaliga "turistattraktioner" av alla de slag man kan tänka sig att koppla till en sedan länge död författarinna, inte presterar bättre på taxifronten...
torsdag 21 augusti 2008
Det är inte bara på den engelska landsbygden...
...som jaktmodet får en renässans då hösten smyger sig på.måndag 10 mars 2008
onsdag 5 mars 2008
Bara i Norge...
Denna morgon var planschernas. På väggen utanför där jag bor kör Norges största pizzakedja Peppes Pizza nu en kampanj. De proklamerar stort och stolt:
"Hemkjøring med leveringsgaranti!"
So you think you can think?
Språkets bojor är ett känt begrepp. Ett välkänt fenomen inom konst och vetenskap. Få saker är så tätt sammanknutet till vår kultur som vårt språk. Få saker så tätt till våra tankar. Vad som är höna eller ägg är, som vanligt, inte helt klart. Att de båda oavsett hålls inspärrade i en bur är det däremot.
På väg hem i den tidiga bussen görs reklam för So you think you can dance - Scandinavia och jag smakar på orden. På svenska: Så du tror du kan dansa? Säg dom själv - tyst, högt, betona hur du vill. Hur du än gör kommer dom låta nedvärderande, avunda. Vaddå, tror du verkligen att du kan dansa eller? Hah!
Jämför det med engelskans originaltitel och du är utmanad. Står du pall? Upp till bevis! Du kanske misslyckas, men det spelar mindre roll.
Jag börjar fundera på om man kan tänka på andra språk och i så fall när. Och jag tror banne mig jag gör det. När det handlar peppning kan jag komma på mig själv mantrande "come on" istället för "kom igen". Även detta ett bra exempel. Hur engelskan tycks handla om att ta dig till din högsta nivå - eller över, medan svenskan mer ger en känsla av att det viktigaste är att du inte gör vad du gör dåligt.
På väg hem i den tidiga bussen görs reklam för So you think you can dance - Scandinavia och jag smakar på orden. På svenska: Så du tror du kan dansa? Säg dom själv - tyst, högt, betona hur du vill. Hur du än gör kommer dom låta nedvärderande, avunda. Vaddå, tror du verkligen att du kan dansa eller? Hah!
Jämför det med engelskans originaltitel och du är utmanad. Står du pall? Upp till bevis! Du kanske misslyckas, men det spelar mindre roll.
Jag börjar fundera på om man kan tänka på andra språk och i så fall när. Och jag tror banne mig jag gör det. När det handlar peppning kan jag komma på mig själv mantrande "come on" istället för "kom igen". Även detta ett bra exempel. Hur engelskan tycks handla om att ta dig till din högsta nivå - eller över, medan svenskan mer ger en känsla av att det viktigaste är att du inte gör vad du gör dåligt.
lördag 1 mars 2008
Generation F
En vecka efter Axels ankomst till Oslo (vistelsen läser du utförligt om hos Lyxunge) tillåter jag mig att leva i dået för en stund. Helgens plural blir till drygt 4 minuters singular i MovieMakers irriterande begränsade gränssnitt. På en matta av Don't worry, be happy. Det har gjorts mången gång förut - men inte så här.
Lägg märke till inledningens grymt uppskattade stängningsdans. Den förbluffade flaskan i slow-mo. Hur burgaren dör. Skönsången alla så hjärtligt bjuder på. Hånglandet. Jag skulle kunna fortsätta...
Vid ankomsten planerade vi bland annat för en liten videodagbok att blogga. Men som ofta bläddrar man igenom skörden och inser att vi istället är under the influence på 95% av bilderna. Samma sak när jag bläddrar bland mina vänner, och mig själv, på Facebook. Den spontana frågan blir; kommer vi minnas som den fulla generationen? Det enda som finns bevarat av oss är fest och fylla. Innan vi stadgar oss och faller i familjealbumets intetsägande träsk.
När jag tittar på mina föräldrars glansdagar så var det öl lite här och där, såklart. Men också en massa poserande i dörrposter, leenden i nercabbade bilar eller på bryggor, naturromantik och några bilder från charterresan de sparat till i två år. Jag vet inte om det är intressantare, men lite mer mångfacetterat i alla fall. Jämfört med det nämnda familjealbumet - betydligt mer mångfacetterat.
Det sägs, från olika håll, att vi alltid tänker på hur vi framstår. Medvetet och omedvetet. Darwin sa i sin förbisedda sexualteori att allt vi gör gör vi för att få knulla. Någon stor svensk författare, jag har glömt vilken, sa att självbiografi är det bedrägligaste som kan skrivas. Det finns dom som bjuder på sig själv för mycket, bjuder för lite eller dom som bjuder alldeles lagom (usch så tråkigt!). Men allt gör vi för att framstå i någon dager vi tycker är bra.
Tänk dig att öppna ett familjealbum och bland alla födelsedagar, semestrar och lekande barn hitta mor och son gråtande efter pappa morfars död. Uppfriskande, ärligt, intressant... men bättre?
Lägg märke till inledningens grymt uppskattade stängningsdans. Den förbluffade flaskan i slow-mo. Hur burgaren dör. Skönsången alla så hjärtligt bjuder på. Hånglandet. Jag skulle kunna fortsätta...
Vid ankomsten planerade vi bland annat för en liten videodagbok att blogga. Men som ofta bläddrar man igenom skörden och inser att vi istället är under the influence på 95% av bilderna. Samma sak när jag bläddrar bland mina vänner, och mig själv, på Facebook. Den spontana frågan blir; kommer vi minnas som den fulla generationen? Det enda som finns bevarat av oss är fest och fylla. Innan vi stadgar oss och faller i familjealbumets intetsägande träsk.
När jag tittar på mina föräldrars glansdagar så var det öl lite här och där, såklart. Men också en massa poserande i dörrposter, leenden i nercabbade bilar eller på bryggor, naturromantik och några bilder från charterresan de sparat till i två år. Jag vet inte om det är intressantare, men lite mer mångfacetterat i alla fall. Jämfört med det nämnda familjealbumet - betydligt mer mångfacetterat.
Det sägs, från olika håll, att vi alltid tänker på hur vi framstår. Medvetet och omedvetet. Darwin sa i sin förbisedda sexualteori att allt vi gör gör vi för att få knulla. Någon stor svensk författare, jag har glömt vilken, sa att självbiografi är det bedrägligaste som kan skrivas. Det finns dom som bjuder på sig själv för mycket, bjuder för lite eller dom som bjuder alldeles lagom (usch så tråkigt!). Men allt gör vi för att framstå i någon dager vi tycker är bra.
Tänk dig att öppna ett familjealbum och bland alla födelsedagar, semestrar och lekande barn hitta mor och son gråtande efter pappa morfars död. Uppfriskande, ärligt, intressant... men bättre?
torsdag 21 februari 2008
Associera mera
Till att börja med; jag har inte särskild koll på poesin. Inte mer än Bob och Leonard har gett genom musiken, Il Postino genom filmen och Claes Hylingers tråkigt diktade vardagsbetraktelser, som är så fantastiska på prosa. Och visst, Raven minns jag att jag gillade på gymnasiet. Så det här kanske rent av är ett välkänt knep, men jag duckar och skjuter ändå...
Jag har allt mer frekvent lyssnat på nämnda Leonards underbart obehagliga låt Teachers de senaste veckorna. En av de absolut obehagligaste låtar jag vet, med sin frenetiska gitarr och en alldeles lagom svag desperation i rösten.
En halvdan liveversion hittar du 4:07 in på detta "videoklipp":
Förutom att det är en sjukt bra låt, så har den något jag alltid hängt upp mig på. Femte versen, sista raden, rimmet.
Hursom, jag ger det två sekunder innan jag inser; vilket kraftfullt redskap! Såväl inom poesin, som för all form av påverkan. Rätt använt kan du säga något utan att säga det. Bara ett av många sätt förstås, men ändå ett finessrikt sådant. Och även om jag (och många andra) inte uppmärksammat det innan, har det naturligtvis använts. Associationer är ju en av grunderna för hela vårt tänkande, så ett rim lär, om inte annat, halkat dit fler än en gång. Vet någon om det kanske till och med har ett namn? Annars får vi hitta på ett...
Associationsrim? Implicit rim? Jag vet inte...
Jag har allt mer frekvent lyssnat på nämnda Leonards underbart obehagliga låt Teachers de senaste veckorna. En av de absolut obehagligaste låtar jag vet, med sin frenetiska gitarr och en alldeles lagom svag desperation i rösten.
En halvdan liveversion hittar du 4:07 in på detta "videoklipp":
Förutom att det är en sjukt bra låt, så har den något jag alltid hängt upp mig på. Femte versen, sista raden, rimmet.
Morning came and then came noon,Det tog mig för lång tid att lära att det skulle vara spoon och inte plate. Båda passar logiskt in. Det som talar för Leonard är ju att hans sked är ett rim, medan min tallrik bara är ett nästanrim. Och att den måttar in bättre med sångens övriga verser, även om de är rätt spretiga. Men på nåt sätt höjer det här sången en gnutta för mig. Just att det blir tydligt att jag anar något mer känns... bra. Hmm.
dinner time a scalpel blade
lay beside my silver spoon.
Hursom, jag ger det två sekunder innan jag inser; vilket kraftfullt redskap! Såväl inom poesin, som för all form av påverkan. Rätt använt kan du säga något utan att säga det. Bara ett av många sätt förstås, men ändå ett finessrikt sådant. Och även om jag (och många andra) inte uppmärksammat det innan, har det naturligtvis använts. Associationer är ju en av grunderna för hela vårt tänkande, så ett rim lär, om inte annat, halkat dit fler än en gång. Vet någon om det kanske till och med har ett namn? Annars får vi hitta på ett...
Associationsrim? Implicit rim? Jag vet inte...
torsdag 14 februari 2008
Idé, idéer, everywhere...
Det allt ivrigare sökandet efter spännande upplevelser, det stora (eller lilla) äventyret, ger inte bara upplevaren kickar. Vissa varumärken, som tidigare förknippats med skogsarbetare och it-gurus, får även känna av dem. Med det här har även funktionaliteten fått plats i finrummen (igen?), som valfri moderedaktör skulle uttrycka det. Det sköna i något för ändamålet välanpassat har fått en återupprättelse, även om det nu inte används till ändamålet - utan i just finrummen.
På en graderad skala har till exempel Helly Hansen de senaste åren tagit sig upp på plus igen, och förbi, även i Farenheit. Det kanske rent av kan vara dags att lansera ett par nya kollektioner. Med anledning av två i veckan postade brev, till två norska namn, står samma namn till dessa kollektioner tämligen klara. Jag presenterar:
Hella Hansen
En renodlad kvinnokollektion, komplett med alla slags specialplagg som kan behövas. Amma i snöstorm. Speciellt skydd mot den obehagliga urinvägsinfektionen. Och självklart byxor med någon form av kisslucka för de kalla klimaten.
Unni Hansen
En helt revolutionerande kollektion, som tar parfymens unisex-begrepp till kläderna, och förbi. Här kan plaggen verkligen användas av de båda och hela tiden anpassas efter olika behov, kroppsformer och storlekar. Detta genom nya textilier, smarta knappar och dragkedjor och, ja... lite får de komma på själva. Allt för att spara packning under fjälleskapaden.
På en graderad skala har till exempel Helly Hansen de senaste åren tagit sig upp på plus igen, och förbi, även i Farenheit. Det kanske rent av kan vara dags att lansera ett par nya kollektioner. Med anledning av två i veckan postade brev, till två norska namn, står samma namn till dessa kollektioner tämligen klara. Jag presenterar:
Hella Hansen
En renodlad kvinnokollektion, komplett med alla slags specialplagg som kan behövas. Amma i snöstorm. Speciellt skydd mot den obehagliga urinvägsinfektionen. Och självklart byxor med någon form av kisslucka för de kalla klimaten.
Unni Hansen
En helt revolutionerande kollektion, som tar parfymens unisex-begrepp till kläderna, och förbi. Här kan plaggen verkligen användas av de båda och hela tiden anpassas efter olika behov, kroppsformer och storlekar. Detta genom nya textilier, smarta knappar och dragkedjor och, ja... lite får de komma på själva. Allt för att spara packning under fjälleskapaden.
onsdag 13 februari 2008
JB=Smak²
Jag är ingen stor godisälskare, även om det som allt annat kan gå i perioder. En Kvikk lunsj eller Twix går alltid i som handen i en handske, tillsammans med Cola Zero och valfritt, salt tilltugg. Annars är det just de salta tilltuggen eller en bulle med någon vaniljad kräm i eller på som gäller när det kommer till onyttigheter.
Och semlor förstås! Vanliga svenska - naturligtvis inte de norska med sylt(!) istället för massa. Det är min stora last, men finns turligt nog inte tillgängliga året runt. Nu har jag dock, alldeles nyligt, hittat något som kittlar mina söta smaklökar något alldeles fantastiskt.
Dessa fantastiska små godisbönor liksom briserar i munnen. Här i Oslo inhandlas de på Deli DeLuca-butiker runt om i stan till ett hektopris på 29:90. Tycks dyrt, men på smakvågen jämnar det ut sig. Bönorna måste vara godisvärldens svar på atombomben. Att stoppa in den djupt gröna och först känna en lätt obestämbar smak av något som kommer från jorden, för att sedan känna munnen fyllas av en hetta utan dess like i den söta världen. Utan att du någon gång glömmer att det är just godis du äter. Jalapeño! Ta tre och smaklökarna hotar att domna för en stund.
Jag har inte testat hälften av de 50 smakerna ännu, men har ingen brådska. Som med en nyupptäckt favoritartist försöker jag beta av diskografin på något metodiskt sätt. För att ge alla låtar en ärlig chans, även om det är lätt att skynda vidare för att upptäcka mer. Kvantitetens bedräglighet. Återstår gör bland annat spännande kreationer som Buttered Popcorn, Sizzling Cinnamon, den lila Island Punch, Peanut Butter och Caramel Apple.
Bärsmakerna är hur som helst avklarade. Berry Blue, den mogna Blueberry, Raspberry, Wild Blackberry och Very Cherry. Poetiskt. Och de är fantastiska allihop! Som en lite förvånande favorit håller jag faktiskt Very Cherry. Av de naturligt efterföljande frukterna har jag ännu bara testat Red Apple. Och den smakar som det rödaste äpple du kan tänka dig. En annan favorit är Cream soda, som fyller munnen med en len smak av perfekt sötad grädde. Japp, med vanillinsocker - precis som det ska vara!
Och semlor förstås! Vanliga svenska - naturligtvis inte de norska med sylt(!) istället för massa. Det är min stora last, men finns turligt nog inte tillgängliga året runt. Nu har jag dock, alldeles nyligt, hittat något som kittlar mina söta smaklökar något alldeles fantastiskt.
Små, färgglada, många, dyra, goda och framför allt fulla av smak:
Jelly Belly - The original gourmet jelly bean
Jelly Belly - The original gourmet jelly bean
Dessa fantastiska små godisbönor liksom briserar i munnen. Här i Oslo inhandlas de på Deli DeLuca-butiker runt om i stan till ett hektopris på 29:90. Tycks dyrt, men på smakvågen jämnar det ut sig. Bönorna måste vara godisvärldens svar på atombomben. Att stoppa in den djupt gröna och först känna en lätt obestämbar smak av något som kommer från jorden, för att sedan känna munnen fyllas av en hetta utan dess like i den söta världen. Utan att du någon gång glömmer att det är just godis du äter. Jalapeño! Ta tre och smaklökarna hotar att domna för en stund.
Jag har inte testat hälften av de 50 smakerna ännu, men har ingen brådska. Som med en nyupptäckt favoritartist försöker jag beta av diskografin på något metodiskt sätt. För att ge alla låtar en ärlig chans, även om det är lätt att skynda vidare för att upptäcka mer. Kvantitetens bedräglighet. Återstår gör bland annat spännande kreationer som Buttered Popcorn, Sizzling Cinnamon, den lila Island Punch, Peanut Butter och Caramel Apple.
Bärsmakerna är hur som helst avklarade. Berry Blue, den mogna Blueberry, Raspberry, Wild Blackberry och Very Cherry. Poetiskt. Och de är fantastiska allihop! Som en lite förvånande favorit håller jag faktiskt Very Cherry. Av de naturligt efterföljande frukterna har jag ännu bara testat Red Apple. Och den smakar som det rödaste äpple du kan tänka dig. En annan favorit är Cream soda, som fyller munnen med en len smak av perfekt sötad grädde. Japp, med vanillinsocker - precis som det ska vara!
tisdag 12 februari 2008
Kälkåkning i Holmenkollen
Söndag 11.45. Telefonen ringer högre och högre någonstans, lågt. Rullar ner på golvet, letar lika yrt som febrilt i högen av kläder - bland skjorta, klänning, byxor. Hinner nästan svara. Det är Håkon som ringt och även skickat sms under natten; "Vi kör klockan 11". Och jag förtstår ingenting. När jag ringer upp blir det snabbt klart - kälke! Vi bestämde ju igår att vi skulle ut och åka kälke idag...
Spontant känns det som en av de sämsta idéerna genom tiderna. Sömnen var knapp, festen som den ska vara och sängen känns långt mer lockande. Men jag är ingen banger. Oavsett vad. Håkon och Therese sitter redan och äter frukost, får jag veta, och mitt uppdrag blir att väcka Erik och få oss klara. Sagt och gjort, snart är en pizza i ugnen och inte långt efter är vi så redo vi kan bli. Erik med lånade täckbyxor, jag med mjukis-. Erik med stickade vantar, jag med skinn. Båda med gympaskor - och vi börjar bli lite taggade!
Utanför tutar Håkon i firmabilen, iklädd tajt Björn Dählie-ställ och medtagna googles i baksätet. Jag anar klasskillnad. Therese förstärker med dryck på Seven, men snart bär det av genom Oslo. Uppåt. Inte alls långt, men snönivån ökar från en absolut nollpunkt till runt halvmetern på en kvart i tät stadstrafik. Ingen har testat förut men Håkon har fått, något luddiga, instruktioner om uthyrning av kälkar. 80 kronor per dag och vi ska leta efter en pokal i fönstret. Med överhängande risk för såväl väta som krasch i det fågradiga vädret, tas beslutet att kameran får bli kvar i bilen. Men efteråt ska denna bild tas med självutlösare:
Erik, Håkon, Steef och längst fram; Therese
Vi glider ner för en brant, snöig backe. Långe Håkon vurpar. Jag står och känner hur glädjen, den barnsliga, redan börjar krypa sig på. Efter hjälpsam vägledning hittar vi snabbt uthyrningen, men kälkarna är inte vad vi trodde. Vi snackar inga snow-racers här. Gamla dagars kälkar med stålförstärkta trämedar som nästan möts längst fram, snörad halv-ligg-sits i nylon. Jag önskar att kameran varit med - även om det ska visa sig vara ett bra beslut att ha lämnat den.
Med en övertygelse om att någon kommer att dö ger vi oss av mot backen. Håkon såklart först. Oförmögen att manövrera kälken är han snabbt på väg in i bilar och folk, men avstyr. Väl i backen, med lite för mycket lös, blöt snö, går det inte dödsföraktande fort - och en tidigare reserverad Therese stortrivs från första minut. Liksom vi andra. Vid backens slut ställer vi oss med stora leenden och glada tillrop bland 50-talet andra kälkåkare och väntar på T-banan(!) som ska ta oss ända upp till toppen av backen. Högre än där vi började. Bara i Oslo...
Vi ser att T-banan ska ta oss hela sex stationer och inser att backen måste vara lång. Men redan efter fyra minuters långsamt vaggande och vid den första stationen blir jag tvungen att överge såväl mina vänner, som min kälke och själva T-banan - för att kunna överge pizzan jag ätit en timme tidigare, i en snödriva. Och det från "killen som aldrig blir bakis". Jag skyller på en skattefri Grants som tog mer slut än det var tänkt under kvällen. Det gör hur som helst susen och som plåster på såren kommer ett till tåg redan efter tre minuter. Efter några skratt på toppen, ger vi oss av neråt och här går det fortare! Och satan vad roligt det är! Backen är ömsom ganska brant, ömsom guppig (brumundalen värker fortfarande) och tidvis flack, vilket betyder små promenader. Eller som jag; skejting på kälken.
Efter att försökt styra med händer och fötter inses att om du lutar åt ett håll svänger kälken åt det andra. Tekniken finslipas förvånansvärt snabbt och snart kryssar vi, halvt liggandes, fram mellan kälkar i alla åldrar. Men tekniken fulländas aldrig vid snabba beslut. Det ska en påträffad kollega till Håkon snart få erfara, då han missar en gran med några decimeter.
En vända till blir fyra. Vi tar välförtjänt vätskepaus i den lilla kiosken vid T-banan. Farten blir högre, kontrollen bättre, gänget större, byxor, handskar och skor betydligt blötare och med allt detta blir glädjen också större. Vi ger inte upp innan Håkon och Therese är försenade till nästa punkt på deras dagordning; balett i Drammen. Efter en skojig, stressad bilfärd hem säger ett segt och otroligt nöjt gäng tack och hej. Håkon och Therese skyndar mot ombyte och Drammen. Erik och jag traskar blöta in till vår närmaste thai-restaurang för varsin Chop Suey, som vi förstärker själva hemma i soffan.
Av glädjen att döma. Den ömmande baken. Tränade magmuskler. Utsikten, när dimman väl skingrats, över vackra Oslo med tilhörande fjordar. Den då också strålande solen. Håkons sammanfattande "det här kan vara det roligaste jag gjort i Oslo". Ja, av allt att döma kan jag inte vara gladare att jag övergav sängen för en eftermiddag i den friska luften. Och i snön. Det har skett alltför sällan denna vinter. Skulle jag sätta betyg hade det blivit en solklar fyra av fem, men då jag inte har kommit på något eget "plus" eller någon "geting" än - så jag struntar i det. Det är överflöd.
Spontant känns det som en av de sämsta idéerna genom tiderna. Sömnen var knapp, festen som den ska vara och sängen känns långt mer lockande. Men jag är ingen banger. Oavsett vad. Håkon och Therese sitter redan och äter frukost, får jag veta, och mitt uppdrag blir att väcka Erik och få oss klara. Sagt och gjort, snart är en pizza i ugnen och inte långt efter är vi så redo vi kan bli. Erik med lånade täckbyxor, jag med mjukis-. Erik med stickade vantar, jag med skinn. Båda med gympaskor - och vi börjar bli lite taggade!
Utanför tutar Håkon i firmabilen, iklädd tajt Björn Dählie-ställ och medtagna googles i baksätet. Jag anar klasskillnad. Therese förstärker med dryck på Seven, men snart bär det av genom Oslo. Uppåt. Inte alls långt, men snönivån ökar från en absolut nollpunkt till runt halvmetern på en kvart i tät stadstrafik. Ingen har testat förut men Håkon har fått, något luddiga, instruktioner om uthyrning av kälkar. 80 kronor per dag och vi ska leta efter en pokal i fönstret. Med överhängande risk för såväl väta som krasch i det fågradiga vädret, tas beslutet att kameran får bli kvar i bilen. Men efteråt ska denna bild tas med självutlösare:
Erik, Håkon, Steef och längst fram; ThereseVi glider ner för en brant, snöig backe. Långe Håkon vurpar. Jag står och känner hur glädjen, den barnsliga, redan börjar krypa sig på. Efter hjälpsam vägledning hittar vi snabbt uthyrningen, men kälkarna är inte vad vi trodde. Vi snackar inga snow-racers här. Gamla dagars kälkar med stålförstärkta trämedar som nästan möts längst fram, snörad halv-ligg-sits i nylon. Jag önskar att kameran varit med - även om det ska visa sig vara ett bra beslut att ha lämnat den.
Med en övertygelse om att någon kommer att dö ger vi oss av mot backen. Håkon såklart först. Oförmögen att manövrera kälken är han snabbt på väg in i bilar och folk, men avstyr. Väl i backen, med lite för mycket lös, blöt snö, går det inte dödsföraktande fort - och en tidigare reserverad Therese stortrivs från första minut. Liksom vi andra. Vid backens slut ställer vi oss med stora leenden och glada tillrop bland 50-talet andra kälkåkare och väntar på T-banan(!) som ska ta oss ända upp till toppen av backen. Högre än där vi började. Bara i Oslo...
Vi ser att T-banan ska ta oss hela sex stationer och inser att backen måste vara lång. Men redan efter fyra minuters långsamt vaggande och vid den första stationen blir jag tvungen att överge såväl mina vänner, som min kälke och själva T-banan - för att kunna överge pizzan jag ätit en timme tidigare, i en snödriva. Och det från "killen som aldrig blir bakis". Jag skyller på en skattefri Grants som tog mer slut än det var tänkt under kvällen. Det gör hur som helst susen och som plåster på såren kommer ett till tåg redan efter tre minuter. Efter några skratt på toppen, ger vi oss av neråt och här går det fortare! Och satan vad roligt det är! Backen är ömsom ganska brant, ömsom guppig (brumundalen värker fortfarande) och tidvis flack, vilket betyder små promenader. Eller som jag; skejting på kälken.
Efter att försökt styra med händer och fötter inses att om du lutar åt ett håll svänger kälken åt det andra. Tekniken finslipas förvånansvärt snabbt och snart kryssar vi, halvt liggandes, fram mellan kälkar i alla åldrar. Men tekniken fulländas aldrig vid snabba beslut. Det ska en påträffad kollega till Håkon snart få erfara, då han missar en gran med några decimeter.
En vända till blir fyra. Vi tar välförtjänt vätskepaus i den lilla kiosken vid T-banan. Farten blir högre, kontrollen bättre, gänget större, byxor, handskar och skor betydligt blötare och med allt detta blir glädjen också större. Vi ger inte upp innan Håkon och Therese är försenade till nästa punkt på deras dagordning; balett i Drammen. Efter en skojig, stressad bilfärd hem säger ett segt och otroligt nöjt gäng tack och hej. Håkon och Therese skyndar mot ombyte och Drammen. Erik och jag traskar blöta in till vår närmaste thai-restaurang för varsin Chop Suey, som vi förstärker själva hemma i soffan.
Av glädjen att döma. Den ömmande baken. Tränade magmuskler. Utsikten, när dimman väl skingrats, över vackra Oslo med tilhörande fjordar. Den då också strålande solen. Håkons sammanfattande "det här kan vara det roligaste jag gjort i Oslo". Ja, av allt att döma kan jag inte vara gladare att jag övergav sängen för en eftermiddag i den friska luften. Och i snön. Det har skett alltför sällan denna vinter. Skulle jag sätta betyg hade det blivit en solklar fyra av fem, men då jag inte har kommit på något eget "plus" eller någon "geting" än - så jag struntar i det. Det är överflöd.
lördag 9 februari 2008
The postman always rings twice
Min fascination för norska namn är befäst sedan tidigare. Men den sträcker sig längre än till de på människor. Faktum är att norska postorter tenderar att ha näst intill oändligt antal finfina synonymer för det kvinnliga könet. Alltså själva organet. Vad det beror på kan nog ingen veta. Hur som helst ger jag dig de bästa, fackade, på ett bräde:
Vi har vardagligt användbara orter som Kløfta, Mysen, Rindal och Vatne.
Många är smickrande, poetiska metaforer som Honningsvåg, Fyllingsdalen, Kvinesdal, Vikeså och Nedenes.
Mindre smickrande slår jag fast att Surnadal är.
Sen har vi de oförklarliga synonymerna, som passerar logiken obemärkt, men någonstans känns det bara rätt. Man förstår. "I natt stannade jag till vid Klepp Stasjon" eller "Bjugn? Där har jag också varit!"
Slutligen ett par specialare; Flatåsen (om den gillar kvinnor) och Bratteholmen (drinkludrens kring Stureplan)
För jämställdhets skull, eller som bonus, har jag faktiskt hittat några orter som kan stå för den manliga motsvarigheten. Där har vi Fana, Hosle och Frei. Och bakom könen har vi ju allesamman stjärten eller Brumundal, Björnemyr och om vi letar oss fram till själva anus; Snarøya.
Har du hittat någon favorit? Jag har redan ett par...
Vi har vardagligt användbara orter som Kløfta, Mysen, Rindal och Vatne.
Många är smickrande, poetiska metaforer som Honningsvåg, Fyllingsdalen, Kvinesdal, Vikeså och Nedenes.
Mindre smickrande slår jag fast att Surnadal är.
Sen har vi de oförklarliga synonymerna, som passerar logiken obemärkt, men någonstans känns det bara rätt. Man förstår. "I natt stannade jag till vid Klepp Stasjon" eller "Bjugn? Där har jag också varit!"
Slutligen ett par specialare; Flatåsen (om den gillar kvinnor) och Bratteholmen (drinkludrens kring Stureplan)
För jämställdhets skull, eller som bonus, har jag faktiskt hittat några orter som kan stå för den manliga motsvarigheten. Där har vi Fana, Hosle och Frei. Och bakom könen har vi ju allesamman stjärten eller Brumundal, Björnemyr och om vi letar oss fram till själva anus; Snarøya.
Har du hittat någon favorit? Jag har redan ett par...
torsdag 7 februari 2008
onsdag 6 februari 2008
Det här med att vara
"Vem är du?
Vem är jag?
Levande charader
Spelar alla roller så bra
Ingen kan väl ana nåt"
Hemkommen från en av de absolut bästa helgerna i mitt liv. Från ett hav av glädje och galenskap, där vi hållit oss ovanför ytan, blir jag inspirerad att ta ett dyk. Att Arja är från landet vi vände i är bara ovanligt passande kuriosa. Likaså att de första raderna från hennes magnum opus stämmer så bra överens med vad som pågick. Och att de sista raderna, att "det måste va' kärlek, ja eventuellt", också gör det. Nog om Arja nu, som om jag inte blivit tillräckligt förnedrad i helgen. Det här kommer bli lågt och långt. Raksömmat och broderat. Utkastat.
Apropå femton underbara grabbar, som efter månaders planering äntrar en finlandsbåt i utlottade roller med anledning av en fejkad svensexa. Apropå Bob. Apropå I'm not there. Apropå den slitna klyschan "att vara sig själv". Under sena, trötta, tråkiga nätter på jobbet snurrar tankarna fler varv än vanligt. Blandas, med gammalt och nytt. Stora frågor känns mindre. Greppbara. Och efter alla dessa varv är just den här klyschan fullständigt utsliten för mig.
Även om den kanske från början är ett förenklat begrepp för något så svårgreppbart som jag/mig/vår identitet - eller vårt eget och andras förhållande till det - har den blivit något mer. Folk tror att det finns ett själv att vara, inuti oss, bara de hittar det. De letar. De försöker vara det de tror att de är. Jag vill påstå att det enda sättet att misslyckas med "att vara sig själv" är att försöka.
Ta de utbildade, avlönade "proffsen", liksom vilken vän som helst, som ger rådet "att bara vara sig själv" (som att det vore det enklaste i världen) till den osäkre som ska gå på dejt med sin drömkvinna. Eller på intervju till drömjobbet. Snacka om press på den pressade; om det då går åt helvete beror det på just dig. Varför inte gå som någon annan? Vilken som helst. Ingen speciell. Bara inte dig själv.
Men om det finns "någon annan" måste det ju finnas ett "själv" också, skulle den filosofiskt lärda invända (den skulle säkert ha fler invändningar). Och visst gör det, men här skulle jag vilja påstå igen. Att vårt själv är det undermedvetna, som påverkar alla våra beslut, tankar, allt vi gör - utanför vårt medvetande. Det finns där, men vi kan aldrig hitta det. Detta gör dessutom rådet omöjligt att följa. Den som "äntligen har hittat sig själv" är den mest lurade människan. I konkurrens med den religiöse. Ofta hänger de två hand i hand.
Stagnation - här kommer jag!
Det vi i själva verket är, är inget annat än summan av allt vi gör, säger, tänker och så vidare. Enkelt. Ju mer av detta - desto mer är vi. Och bakom finns alltid vårt undermedvetna, som säkrar självet. Det skulle betyda att vad du än gör, så är du alltid dig själv. Det kan också betyda att om du provar att göra annat, vara andra och tycka annat, så utökar du dig själv. Det mesta vi är med om samlas i vårt gigantiska undermedvetande. Det är kvantitet alltså. Vad vi sen gör utav det, kvalitativt, är en annan femma.
Den gångna helgen är inte den första jag och mina vänner "går i roll", som vi kallar det. Och även om vi inte gör det, just så här utstuderat, av någon annan anledning än att det är roligt och nästan uteslutande i samband med fest, så lär jag mig något varje gång. Något nytt perspektiv, någon tanke eller idé. Och blir mer bekväm i att vara andra - att vara mig själv.
Vad kommer då den här längtan efter "att vara sig själv" ifrån, förutom från vårt språk ("den tröjan är verkligen du"). Kanske från samhället via folk omkring oss, det är otroligt bekvämt att facka människor. Men om du tänker efter, är det inte människor som överraskar dig, på ett eller annat sätt, som är de mest intressanta? Jag tycker mig i alla fall vara mest intressant de gånger jag lyckas överraska mig själv. Det hoppas jag aldrig sluta göra. Och här kommer också Bob, som utlovat, in. Bob är den offentligt mest diverserade personen jag kan tänka mig. Och den mest fascinerande. Och även en av de absolut skickligaste konstnärerna, kreatörerna i vår tid - kanske någonsin. Mycket av denna storhet ligger i förmågan att i sina sånger och framträdanden "vara" de han sjunger och skriver om. Inlevelsen. Oavsett om det är ett barn, en uteliggare, en kvinna, gud, älskad, älskare, drömmare, vadsomhelst. För att runda av är just det här också den självklara storheten i vårt senaste mästerverk; I'm not there. Gå och se!
onsdag 30 januari 2008
tisdag 29 januari 2008
Då har jag inte ens nämnt musiken...
Mästerverk. Det är ett stort ord.
Jag såg I'm not there för andra gången i onsdags. Eftermiddagsföreställningen på Colloseum, i Oslos finare kvarter.
30 personer samlade i mitten av salongen, 2 på raden längst fram. Ljuset släcks, snart äntrar vi scenen, framför en vrålande publik - och jag ryser. Igen.
Första gången jag såg filmen var på Oslo filmfestival i slutet av november. Kvällen innan hade jag och Therese, smått lyriska, korat Juno till den bästa filmen 2007 dittills bjudit på. På den här filmen hade jag ännu högre förväntningar, och den medföljande oron för besvikelse, men ingen aning om vad jag skulle vänta mig. Den kvällen såg jag heller inget mästerverk. En fascinerande, ansträngande film som jag inte fick något riktigt grepp om. Men jag lämnade salongen med den där krypande, härliga känslan av potential. Att den kan växa. Borde växa.
Liksom allt som är bra på riktigt.
Jag har sedan dess läst om Bob, lyssnat på Bob, tänkt om Bob och sett på Bob så ofta jag kunnat. Och jag blir ständigt mer fascinerad. Han är så... mycket. När jag då såg om filmen i förra veckan föll bitar på plats. Överallt. Hela tiden. Vissa bitar hann inte ens falla på plats innan en ny kom i vägen. Och tog dess plats. Det hade kunnat vara frustrerande, men bitarna är bara en bonus. Filmen är något annat, större än alla delar. Delar som var för sig redan är fantastiska.
Inget känns lämnat åt slumpen. De sex skådespelarnas historier spretar och nuddar varandra. Kronologi är ingenting. Vissa scener är rätt banala. Andra surrealistiska. Eller helt fantastiska. Drömmar, fiktion, metaforer och näst intill dokumentära inslag blandas. Allt detta adderar till vad som närmast kan beskrivas som en nyskriven Dylan-sång. Som Bob Dylan.
Det kan vara så att filmen ger mer om du har koll på Bobs karriär. Jag vet inte. Men här inträffar något som kan misstas för ett moment 22. Vet du inget innan, går du inte från salongen särskilt mycket klokare. Om vi snackar fakta. Har du koll får du inte reda på mycket nytt. Men det är inget misslyckande. Talar för det gör alla de recensioner jag läst, där recensenter intellektuellt uppfattat karaktärer, händelser och referenser på helt olika sätt - och ofta ändå gett filmen samma, höga betyg.
I'm not there är en av få filmer som, så tydligt och framgångsrikt, spelar på våra båda planer samtidigt. När vi prickar in subtila referenser eller "förstår" någon av karaktärerna, prisar vi nöjt vårt intellekt. Och det ska inte underskattas, det bidrar absolut till filmupplevelsen. Men det är på det känslomässiga planet filmen blir ett mästerverk. När vi istället för att få veta om Bob Dylan, på något sätt, får känna honom. Det är lätt att missa skillnaden, då det förra är lättare att ta på, tydligare går det före. Som på Facebook, du vet de där quizen folk gör - "känner du mig?" - där de raddar upp frågor om födelse, hemby, namn, resmål, musik och så vidare. Det är inte att känna.
Jag skulle kunna skriva meter om filmen. Längre om Bob. Men det ska jag inte göra, inte nu. Ta chansen att se den först. På duk! Det är inte en film för alla, men det vore skoj om du gillar den. Från den 8:e februari rullar den i Sverige.
Men, en sak måste jag bara vädra först. Det är det hejdlösa prisandet av Cate Blanchett. I varenda recension ger varenda recensent, sittande, ovationer. Och visst är hon otroligt lik Bob, vilket säkert också var regissörens vision. Gediget jobb alltså, men det gör henne till den tråkigaste i hela ensemblen. En cover, som inte tillför något nytt. Facit till hela hennes prestation finns i dokumentären om Bobs Englandsturné från mitten av 60-talet - Don't look back.
Imitationer klarar Bosse Parnevik också av.
De som får klart högre betyg av mig är Christian Bale, som gör ett lätt komiskt porträtt av särlingen, folksångaren, predikanten - Jack. När han mot slutet drar igång Pressin' on, som nyfrälst, inför ett gäng frikyrkliga typer är det humor på hög nivå. Men mest imponerar Marcus Carl Franklin, 14, som Woody. Barnskådisar i all vanära, men att lyckas packa in så mycket pondus och världsvana i en så liten kropp är på ett sätt magiskt. Och det gör mig glad. Liksom hela den här filmen gör. Det här mästerverket.
Jag såg I'm not there för andra gången i onsdags. Eftermiddagsföreställningen på Colloseum, i Oslos finare kvarter.
30 personer samlade i mitten av salongen, 2 på raden längst fram. Ljuset släcks, snart äntrar vi scenen, framför en vrålande publik - och jag ryser. Igen.
Första gången jag såg filmen var på Oslo filmfestival i slutet av november. Kvällen innan hade jag och Therese, smått lyriska, korat Juno till den bästa filmen 2007 dittills bjudit på. På den här filmen hade jag ännu högre förväntningar, och den medföljande oron för besvikelse, men ingen aning om vad jag skulle vänta mig. Den kvällen såg jag heller inget mästerverk. En fascinerande, ansträngande film som jag inte fick något riktigt grepp om. Men jag lämnade salongen med den där krypande, härliga känslan av potential. Att den kan växa. Borde växa.
Liksom allt som är bra på riktigt.
Jag har sedan dess läst om Bob, lyssnat på Bob, tänkt om Bob och sett på Bob så ofta jag kunnat. Och jag blir ständigt mer fascinerad. Han är så... mycket. När jag då såg om filmen i förra veckan föll bitar på plats. Överallt. Hela tiden. Vissa bitar hann inte ens falla på plats innan en ny kom i vägen. Och tog dess plats. Det hade kunnat vara frustrerande, men bitarna är bara en bonus. Filmen är något annat, större än alla delar. Delar som var för sig redan är fantastiska.
Inget känns lämnat åt slumpen. De sex skådespelarnas historier spretar och nuddar varandra. Kronologi är ingenting. Vissa scener är rätt banala. Andra surrealistiska. Eller helt fantastiska. Drömmar, fiktion, metaforer och näst intill dokumentära inslag blandas. Allt detta adderar till vad som närmast kan beskrivas som en nyskriven Dylan-sång. Som Bob Dylan.
Det kan vara så att filmen ger mer om du har koll på Bobs karriär. Jag vet inte. Men här inträffar något som kan misstas för ett moment 22. Vet du inget innan, går du inte från salongen särskilt mycket klokare. Om vi snackar fakta. Har du koll får du inte reda på mycket nytt. Men det är inget misslyckande. Talar för det gör alla de recensioner jag läst, där recensenter intellektuellt uppfattat karaktärer, händelser och referenser på helt olika sätt - och ofta ändå gett filmen samma, höga betyg.
I'm not there är en av få filmer som, så tydligt och framgångsrikt, spelar på våra båda planer samtidigt. När vi prickar in subtila referenser eller "förstår" någon av karaktärerna, prisar vi nöjt vårt intellekt. Och det ska inte underskattas, det bidrar absolut till filmupplevelsen. Men det är på det känslomässiga planet filmen blir ett mästerverk. När vi istället för att få veta om Bob Dylan, på något sätt, får känna honom. Det är lätt att missa skillnaden, då det förra är lättare att ta på, tydligare går det före. Som på Facebook, du vet de där quizen folk gör - "känner du mig?" - där de raddar upp frågor om födelse, hemby, namn, resmål, musik och så vidare. Det är inte att känna.
Jag skulle kunna skriva meter om filmen. Längre om Bob. Men det ska jag inte göra, inte nu. Ta chansen att se den först. På duk! Det är inte en film för alla, men det vore skoj om du gillar den. Från den 8:e februari rullar den i Sverige.
Men, en sak måste jag bara vädra först. Det är det hejdlösa prisandet av Cate Blanchett. I varenda recension ger varenda recensent, sittande, ovationer. Och visst är hon otroligt lik Bob, vilket säkert också var regissörens vision. Gediget jobb alltså, men det gör henne till den tråkigaste i hela ensemblen. En cover, som inte tillför något nytt. Facit till hela hennes prestation finns i dokumentären om Bobs Englandsturné från mitten av 60-talet - Don't look back.
Imitationer klarar Bosse Parnevik också av.
De som får klart högre betyg av mig är Christian Bale, som gör ett lätt komiskt porträtt av särlingen, folksångaren, predikanten - Jack. När han mot slutet drar igång Pressin' on, som nyfrälst, inför ett gäng frikyrkliga typer är det humor på hög nivå. Men mest imponerar Marcus Carl Franklin, 14, som Woody. Barnskådisar i all vanära, men att lyckas packa in så mycket pondus och världsvana i en så liten kropp är på ett sätt magiskt. Och det gör mig glad. Liksom hela den här filmen gör. Det här mästerverket.
måndag 28 januari 2008
söndag 27 januari 2008
Navn - en hyllning
Om jag hade problem att hitta ett bra namn till bloggen, går det inte att spåra någon brist på norsk fantasi inom det området. Det blev jag snabbt varse vid en konvolutteringsmaskin som pumpar ut tusentals adresserade brev, lönespecifikationer, fakturor och påminnelser - eller purringar - om obetalda sådana i timmen.
Purring, vilket fantastiskt ord!
Det norska språket gör inte det för mig annars. Den naiva, glad-dumma tonen, som många svenskar tycker är "sååå charmig", gör det svårt att ta brukare av språket på allvar. Även om det finns en charmerande rakhet i språket, sprungen ur kulturen. I Norge säger man vad man menar.
Men om det saknas något i språket, tas det igen mångfalt i namnkulturen. Så mångfacetterad att den aldrig slutar att roa, inspirera och överraska. Den rika användningen av dubbla namn - både för- och efter-. Ibland både och.Variation och kombination i oändlighet. Norskar måste verkligen tycka om namn.
Ett brev adresserat till en Ekaterina Kalashnikova fick mig att börja skriva ner och samla på namn jag gillade, av en eller annan anledning, bland kuverten på jobbet. Så när jag nu sitter och bläddrar i en hög med, nästan helt klibbfria, post-its från många gångna timmar hittar jag de mest fascinerande kreationer.
Uppenbara namn som Steinar Øvervold, Inger Søeldballe Olsen och Rene Schjødt.
Poetiska namn som Vilde Worseth Barseth, Susanne Reeler och Jette Lizzi Bekker.
Sköna namn man vill säga om och om igen som Kyril Kiil, Jarle Tjelle, Flemming Flindt och Dan Ehlers.
Utifrån allt detta har jag valt ut tre namn som står ut lite extra. Och även om jag befarade att det, om jag tog reda på mer om människan bakom namnet, skulle förstöra lite av magin, så tog nyfikenheten över. Här kommer de...
Topp tre: Sköna namn jag skickat brev till
1. Bull Enger
En handlingskraftig karlakarl som driver importföretaget Bull Enger AS, genom vilket han förser Norge med Gulf Oils smörjolja, maskindelar från WRP, diverse skyddskläder för motorsport och som pricken över i:et - en del kitschiga fritidsartiklar.
2. Siv Biegel
En medelålders kvinna från långt uppe i norr. Hon är ett fan av rockbandet Daisy Cutter och man anar även någon mer personlig koppling till dem, utifrån följande inlägg i deras gästbok:
Purring, vilket fantastiskt ord!
Det norska språket gör inte det för mig annars. Den naiva, glad-dumma tonen, som många svenskar tycker är "sååå charmig", gör det svårt att ta brukare av språket på allvar. Även om det finns en charmerande rakhet i språket, sprungen ur kulturen. I Norge säger man vad man menar.
Men om det saknas något i språket, tas det igen mångfalt i namnkulturen. Så mångfacetterad att den aldrig slutar att roa, inspirera och överraska. Den rika användningen av dubbla namn - både för- och efter-. Ibland både och.Variation och kombination i oändlighet. Norskar måste verkligen tycka om namn.
Ett brev adresserat till en Ekaterina Kalashnikova fick mig att börja skriva ner och samla på namn jag gillade, av en eller annan anledning, bland kuverten på jobbet. Så när jag nu sitter och bläddrar i en hög med, nästan helt klibbfria, post-its från många gångna timmar hittar jag de mest fascinerande kreationer.
Uppenbara namn som Steinar Øvervold, Inger Søeldballe Olsen och Rene Schjødt.
Poetiska namn som Vilde Worseth Barseth, Susanne Reeler och Jette Lizzi Bekker.
Sköna namn man vill säga om och om igen som Kyril Kiil, Jarle Tjelle, Flemming Flindt och Dan Ehlers.
Utifrån allt detta har jag valt ut tre namn som står ut lite extra. Och även om jag befarade att det, om jag tog reda på mer om människan bakom namnet, skulle förstöra lite av magin, så tog nyfikenheten över. Här kommer de...
Topp tre: Sköna namn jag skickat brev till
1. Bull Enger
En handlingskraftig karlakarl som driver importföretaget Bull Enger AS, genom vilket han förser Norge med Gulf Oils smörjolja, maskindelar från WRP, diverse skyddskläder för motorsport och som pricken över i:et - en del kitschiga fritidsartiklar.
2. Siv Biegel
En medelålders kvinna från långt uppe i norr. Hon är ett fan av rockbandet Daisy Cutter och man anar även någon mer personlig koppling till dem, utifrån följande inlägg i deras gästbok:
"Knallbra. Er så stolt av dere.
Håper at dere snart kommer til Trondheim."
3. Sissel Kræmer
En dam som befinner sig vid pensioneringens rand. Hon lever ett gott liv i Sandnes, där hon kan stoltsera med den 713:e största förmögenheten i kommunen. Hennes livskamrat, Roar, piskar hon rejält - han får nöja sig med plats 1251.
fredag 25 januari 2008
Man börjar väl med någon slags introduktion?
I en för tillfället ovanligt lugn kollektivlägenhet mitt i Oslos invandrarghetto sitter jag. Bob på låg volym i de diskantiga högtalarna, en nyöppnad öl bredvid mig - och en blogg. Jaha?!
"Varför nu?" tänker jag, och kanske någon mer. Trots att jag vet, ungefär. Ett kliv sydvästerut, från den underbara studietiden i Piteå, är livet annorlunda, intryck nya, diskussioner inte lika livliga och ett monotont nattjobb öppnar för allehanda tankar. Efter bara en månad var jobbväskan full med post-its; bläckade med tankar, citat - egna och andras, skisser, namn, idéer. Att börja blogga kändes mer än rätt. I augusti. "Snart" var konstant under hösten och när det blev vinter skulle "snart" bli "nu" - och med slasket kom ångesten.
Jag hade hur mycket som helst att skriva om, men hur? För vem, mig själv? För dig? För båda? Ja. Vad kommer du tycka om det jag skriver? Inte för att det oroar mig, men kommer jag få veta vad du tycker? Inte ofta. Att blogga är inte så interaktivt som det sägs. Med tanke på min längsta vän Axels perioder av bedjande i Världens bästa blogg och min egen lathet när det väl gäller, ser det inte lovande ut. Om man nu inte heter något på "S" följt av en alternativ bokstav. Dit räknar jag inte "t".
Någon sen natt senare, med lite att göra på jobbet, tänker jag "skit i samma, det är att bara börja". Jag slår mig ner framför datorn jag lyckats sno åt mig ett lösenord till. Loggar in på Blogspot med mitt redan befintliga Google-konto och möts av "Namn: ". Inte mitt, bloggens. Blankt.
Veckor går medan jag sporadiskt går igenom citat, låttexter, böcker, ja alla kulturella ting jag har i huvudet - men inget känns, av förklarliga skäl, tillräckligt eget. Jag funderar allvarligt på att istället starta en blogg om våndan av att börja blogga. Det hade blivit bra. Och den hade bara behövt heta "Våndan av att börja blogga".
Men så idag; inspirerad av den fiktiva bok jag ännu inte skrivit, under pseudonymen Robert Borg - "Prag via Prag" - kommer namnet till mig, med den där vinden som pustar, ilar lite när den känner för det.
Där är vi nu, efter ett virrvarr av tempus, och jag är peppad!
Lägenheten är inte så lugn längre. Den andra ölen är uppdrucken. Tacos börjar dofta från köket. Ett nyinköpt Singstar kopplas in i tv:n bredvid mig. Några vänner till är på väg. Livet är nice!
"Varför nu?" tänker jag, och kanske någon mer. Trots att jag vet, ungefär. Ett kliv sydvästerut, från den underbara studietiden i Piteå, är livet annorlunda, intryck nya, diskussioner inte lika livliga och ett monotont nattjobb öppnar för allehanda tankar. Efter bara en månad var jobbväskan full med post-its; bläckade med tankar, citat - egna och andras, skisser, namn, idéer. Att börja blogga kändes mer än rätt. I augusti. "Snart" var konstant under hösten och när det blev vinter skulle "snart" bli "nu" - och med slasket kom ångesten.
Jag hade hur mycket som helst att skriva om, men hur? För vem, mig själv? För dig? För båda? Ja. Vad kommer du tycka om det jag skriver? Inte för att det oroar mig, men kommer jag få veta vad du tycker? Inte ofta. Att blogga är inte så interaktivt som det sägs. Med tanke på min längsta vän Axels perioder av bedjande i Världens bästa blogg och min egen lathet när det väl gäller, ser det inte lovande ut. Om man nu inte heter något på "S" följt av en alternativ bokstav. Dit räknar jag inte "t".
Någon sen natt senare, med lite att göra på jobbet, tänker jag "skit i samma, det är att bara börja". Jag slår mig ner framför datorn jag lyckats sno åt mig ett lösenord till. Loggar in på Blogspot med mitt redan befintliga Google-konto och möts av "Namn: ". Inte mitt, bloggens. Blankt.
Veckor går medan jag sporadiskt går igenom citat, låttexter, böcker, ja alla kulturella ting jag har i huvudet - men inget känns, av förklarliga skäl, tillräckligt eget. Jag funderar allvarligt på att istället starta en blogg om våndan av att börja blogga. Det hade blivit bra. Och den hade bara behövt heta "Våndan av att börja blogga".
Men så idag; inspirerad av den fiktiva bok jag ännu inte skrivit, under pseudonymen Robert Borg - "Prag via Prag" - kommer namnet till mig, med den där vinden som pustar, ilar lite när den känner för det.
Där är vi nu, efter ett virrvarr av tempus, och jag är peppad!
Lägenheten är inte så lugn längre. Den andra ölen är uppdrucken. Tacos börjar dofta från köket. Ett nyinköpt Singstar kopplas in i tv:n bredvid mig. Några vänner till är på väg. Livet är nice!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
