Jag vill bara meddela...

...att senaste veckornas brist på nya inlägg inte är början på ännu en istid. I fall du redan börjat oroa dig. Det beror på nåt så enkelt som att jag nu tillbringar mina sista, skälvande dagar i Oslo. Det medför i sin tur, förutom en del extra övertid på jobbet, en hel del tids- och energislukande aktiviteter. Inte minst kring den storartade avskedsfest som går av stapeln på lördag, i kärlekens tecken; Bye bye love. Det blir grymt!

Redan innan oktober lovar jag vara tillbaka. Kanske inte med mer tid än nu, men garanterat med mer energi.

Nä, så göteborgsk är jag inte.

Efter mycket letande och ett decennium av urfrihet hittade jag, tidigare i sommar, en klocka jag verkligen gillar. Det tog bra precis tre veckor innan hälften (på riktigt!) av stadens alla urmakare tapetserade sina skyltfönster med just den klockan. Till min besvikelse.

Nu tror alla att jag gillar Formel 1. Jag som hatar motorsport...

Pop Hund

Jag tänkte ta tillfället i akt och försöka spilla över lite av den omåttligt överdrivna kredd hunden fått som husdjur - till nånstans där den gör verklig nytta. Populärkulturen. Två fantastiska låtar får tala i saken:


"I know the rent is in arrears, the dog has not been fed in years
It's even worse than it appears, but its all right"
Touch of grey av Grateful Dead

"Resting in the fields, far from the turbulent space,
Half asleep near the stars with a small dog licking your face"
Jokerman av Bob Dylan


Fantastiskt, lätt surrealistiskt. Kolla in videon till Jokerman, med en finurligt kikande Bob, på bobdylan.com

...varför dödsstraffet inte fungerar

Och så undrar folk...

För något vidare fungerar det inte. Eller visst, när du väl sitter fastspänd i stolen eller har snaran runt halsen, så fungerar det ju. Förr eller kanske lite senare. Men innan du hamnar där är vägen lång.

I slutet av 80-talet, under slutskedet av crackets glansperiod i USA, löpte en cracklangare en sjuprocentig risk att dö i tjänsten under ett år. Detta att jämföra med två procents risk/chans för en dödsdömd fånge. Och då dör ungefär en fjärdedel av dessa en naturlig död. Man kan utifrån det ana att dödsstraff som brottsbekämpning är ganska odugligt, åtminstone så länge (ett riktigt) livsstidsstraff förhindrar återfall. Fri abort är mycket effektivare. Enligt Harvards poppiga ekonomigeni Steven D. Levitt var införandet av den fria aborten i början av sjuttiotalet, härligt kontroversiellt, till och med den viktigaste anledningen till den dramatiska sänkningen av brott i USA tjugo år senare.

Läs hans bok Freakonomics vetja! Förutom att den är intressant så är det en välbehövlig uppdatering i tvåstegstänkandets ädla konst. Även för en etablerad flerstegstänkare som undertecknad. För att inte skryta tomt ska jag ta hans siffror och och slutsatser ännu ett steg. Och det är här det kan bli riktigt intressant.

Varför utsätta sig för denna risk? Arbetsvillkoren var, milt sagt, under all kritik. Lönen för en så kallad fotsoldat var tre dollar i timmen. Då var fotsoldaterna inte ens lägst i hierarkin. Ännu fler betalade faktiskt för att tillhöra gänget. Allt detta medan de högsta två procenten levde la dolce vita. Även om ingen hade koll på dessa procent, så borde de flesta insett att det var en stor risk mot, mest troligt, en låg ersättning.

Det viktiga måste varit drömmen. Delvis resultat av skicklig marknadsföring. Två procents chans till rikedom och respekt mot sju procents risk att dö. Ännu större att skadas eller hamna i fängelse. På ett sätt känner jag att det är fantastiskt att folk låter sina drömmar leva, och följer dom. På ett annat sätt känns det obehagligt vad många människor är beredda att offra för att nå dit. Det är just dessa människor, i andra gäng, som står för de sju fatala procenten.

Hybris...

...är alltid kul. Speciellt när den får leva fritt. Existera och frodas utan gränser. Ingen eller inget som stoppar.

Som Turkmenistans forne och döde president Saparmurat Niyazov. Han föredrar att bli kallad, det något omständiga; Turkmenbashi The Great, Leader Of All The Turkmens, President For Life and Architect Of The Golden Age Of Turkmenistan.

Hur gyllne var då hans era? Tja, en hel drös guldstatyer uppfördes naturligtvis runt om i landet. Förutom det befästes Turkmenistan som ett av de mest stängda landen i världen. Detta till förargelse för västvärlden, då de sitter på världens fjärde största naturgasreserv. Men som generös får han ändå betraktas(?); i sann kommunistisk anda bjuder den generösa staten de fem miljoner invånarna på såväl el, vatten och värme som den gas landet har så gott om. Att en akademikerlön snittar runt 80€ blir då mest logiskt.

Förutom att döpa om sig själv, hann han också döpa om otaliga städer, byar, palats och teatrar efter sig själv. Och som pricken över i - även månaden januari.