I Norge gör man saker på eget sätt...
onsdag 30 januari 2008
tisdag 29 januari 2008
Då har jag inte ens nämnt musiken...
Mästerverk. Det är ett stort ord.
Jag såg I'm not there för andra gången i onsdags. Eftermiddagsföreställningen på Colloseum, i Oslos finare kvarter.
30 personer samlade i mitten av salongen, 2 på raden längst fram. Ljuset släcks, snart äntrar vi scenen, framför en vrålande publik - och jag ryser. Igen.
Första gången jag såg filmen var på Oslo filmfestival i slutet av november. Kvällen innan hade jag och Therese, smått lyriska, korat Juno till den bästa filmen 2007 dittills bjudit på. På den här filmen hade jag ännu högre förväntningar, och den medföljande oron för besvikelse, men ingen aning om vad jag skulle vänta mig. Den kvällen såg jag heller inget mästerverk. En fascinerande, ansträngande film som jag inte fick något riktigt grepp om. Men jag lämnade salongen med den där krypande, härliga känslan av potential. Att den kan växa. Borde växa.
Liksom allt som är bra på riktigt.
Jag har sedan dess läst om Bob, lyssnat på Bob, tänkt om Bob och sett på Bob så ofta jag kunnat. Och jag blir ständigt mer fascinerad. Han är så... mycket. När jag då såg om filmen i förra veckan föll bitar på plats. Överallt. Hela tiden. Vissa bitar hann inte ens falla på plats innan en ny kom i vägen. Och tog dess plats. Det hade kunnat vara frustrerande, men bitarna är bara en bonus. Filmen är något annat, större än alla delar. Delar som var för sig redan är fantastiska.
Inget känns lämnat åt slumpen. De sex skådespelarnas historier spretar och nuddar varandra. Kronologi är ingenting. Vissa scener är rätt banala. Andra surrealistiska. Eller helt fantastiska. Drömmar, fiktion, metaforer och näst intill dokumentära inslag blandas. Allt detta adderar till vad som närmast kan beskrivas som en nyskriven Dylan-sång. Som Bob Dylan.
Det kan vara så att filmen ger mer om du har koll på Bobs karriär. Jag vet inte. Men här inträffar något som kan misstas för ett moment 22. Vet du inget innan, går du inte från salongen särskilt mycket klokare. Om vi snackar fakta. Har du koll får du inte reda på mycket nytt. Men det är inget misslyckande. Talar för det gör alla de recensioner jag läst, där recensenter intellektuellt uppfattat karaktärer, händelser och referenser på helt olika sätt - och ofta ändå gett filmen samma, höga betyg.
I'm not there är en av få filmer som, så tydligt och framgångsrikt, spelar på våra båda planer samtidigt. När vi prickar in subtila referenser eller "förstår" någon av karaktärerna, prisar vi nöjt vårt intellekt. Och det ska inte underskattas, det bidrar absolut till filmupplevelsen. Men det är på det känslomässiga planet filmen blir ett mästerverk. När vi istället för att få veta om Bob Dylan, på något sätt, får känna honom. Det är lätt att missa skillnaden, då det förra är lättare att ta på, tydligare går det före. Som på Facebook, du vet de där quizen folk gör - "känner du mig?" - där de raddar upp frågor om födelse, hemby, namn, resmål, musik och så vidare. Det är inte att känna.
Jag skulle kunna skriva meter om filmen. Längre om Bob. Men det ska jag inte göra, inte nu. Ta chansen att se den först. På duk! Det är inte en film för alla, men det vore skoj om du gillar den. Från den 8:e februari rullar den i Sverige.
Men, en sak måste jag bara vädra först. Det är det hejdlösa prisandet av Cate Blanchett. I varenda recension ger varenda recensent, sittande, ovationer. Och visst är hon otroligt lik Bob, vilket säkert också var regissörens vision. Gediget jobb alltså, men det gör henne till den tråkigaste i hela ensemblen. En cover, som inte tillför något nytt. Facit till hela hennes prestation finns i dokumentären om Bobs Englandsturné från mitten av 60-talet - Don't look back.
Imitationer klarar Bosse Parnevik också av.
De som får klart högre betyg av mig är Christian Bale, som gör ett lätt komiskt porträtt av särlingen, folksångaren, predikanten - Jack. När han mot slutet drar igång Pressin' on, som nyfrälst, inför ett gäng frikyrkliga typer är det humor på hög nivå. Men mest imponerar Marcus Carl Franklin, 14, som Woody. Barnskådisar i all vanära, men att lyckas packa in så mycket pondus och världsvana i en så liten kropp är på ett sätt magiskt. Och det gör mig glad. Liksom hela den här filmen gör. Det här mästerverket.
Jag såg I'm not there för andra gången i onsdags. Eftermiddagsföreställningen på Colloseum, i Oslos finare kvarter.
30 personer samlade i mitten av salongen, 2 på raden längst fram. Ljuset släcks, snart äntrar vi scenen, framför en vrålande publik - och jag ryser. Igen.
Första gången jag såg filmen var på Oslo filmfestival i slutet av november. Kvällen innan hade jag och Therese, smått lyriska, korat Juno till den bästa filmen 2007 dittills bjudit på. På den här filmen hade jag ännu högre förväntningar, och den medföljande oron för besvikelse, men ingen aning om vad jag skulle vänta mig. Den kvällen såg jag heller inget mästerverk. En fascinerande, ansträngande film som jag inte fick något riktigt grepp om. Men jag lämnade salongen med den där krypande, härliga känslan av potential. Att den kan växa. Borde växa.
Liksom allt som är bra på riktigt.
Jag har sedan dess läst om Bob, lyssnat på Bob, tänkt om Bob och sett på Bob så ofta jag kunnat. Och jag blir ständigt mer fascinerad. Han är så... mycket. När jag då såg om filmen i förra veckan föll bitar på plats. Överallt. Hela tiden. Vissa bitar hann inte ens falla på plats innan en ny kom i vägen. Och tog dess plats. Det hade kunnat vara frustrerande, men bitarna är bara en bonus. Filmen är något annat, större än alla delar. Delar som var för sig redan är fantastiska.
Inget känns lämnat åt slumpen. De sex skådespelarnas historier spretar och nuddar varandra. Kronologi är ingenting. Vissa scener är rätt banala. Andra surrealistiska. Eller helt fantastiska. Drömmar, fiktion, metaforer och näst intill dokumentära inslag blandas. Allt detta adderar till vad som närmast kan beskrivas som en nyskriven Dylan-sång. Som Bob Dylan.
Det kan vara så att filmen ger mer om du har koll på Bobs karriär. Jag vet inte. Men här inträffar något som kan misstas för ett moment 22. Vet du inget innan, går du inte från salongen särskilt mycket klokare. Om vi snackar fakta. Har du koll får du inte reda på mycket nytt. Men det är inget misslyckande. Talar för det gör alla de recensioner jag läst, där recensenter intellektuellt uppfattat karaktärer, händelser och referenser på helt olika sätt - och ofta ändå gett filmen samma, höga betyg.
I'm not there är en av få filmer som, så tydligt och framgångsrikt, spelar på våra båda planer samtidigt. När vi prickar in subtila referenser eller "förstår" någon av karaktärerna, prisar vi nöjt vårt intellekt. Och det ska inte underskattas, det bidrar absolut till filmupplevelsen. Men det är på det känslomässiga planet filmen blir ett mästerverk. När vi istället för att få veta om Bob Dylan, på något sätt, får känna honom. Det är lätt att missa skillnaden, då det förra är lättare att ta på, tydligare går det före. Som på Facebook, du vet de där quizen folk gör - "känner du mig?" - där de raddar upp frågor om födelse, hemby, namn, resmål, musik och så vidare. Det är inte att känna.
Jag skulle kunna skriva meter om filmen. Längre om Bob. Men det ska jag inte göra, inte nu. Ta chansen att se den först. På duk! Det är inte en film för alla, men det vore skoj om du gillar den. Från den 8:e februari rullar den i Sverige.
Men, en sak måste jag bara vädra först. Det är det hejdlösa prisandet av Cate Blanchett. I varenda recension ger varenda recensent, sittande, ovationer. Och visst är hon otroligt lik Bob, vilket säkert också var regissörens vision. Gediget jobb alltså, men det gör henne till den tråkigaste i hela ensemblen. En cover, som inte tillför något nytt. Facit till hela hennes prestation finns i dokumentären om Bobs Englandsturné från mitten av 60-talet - Don't look back.
Imitationer klarar Bosse Parnevik också av.
De som får klart högre betyg av mig är Christian Bale, som gör ett lätt komiskt porträtt av särlingen, folksångaren, predikanten - Jack. När han mot slutet drar igång Pressin' on, som nyfrälst, inför ett gäng frikyrkliga typer är det humor på hög nivå. Men mest imponerar Marcus Carl Franklin, 14, som Woody. Barnskådisar i all vanära, men att lyckas packa in så mycket pondus och världsvana i en så liten kropp är på ett sätt magiskt. Och det gör mig glad. Liksom hela den här filmen gör. Det här mästerverket.
måndag 28 januari 2008
söndag 27 januari 2008
Navn - en hyllning
Om jag hade problem att hitta ett bra namn till bloggen, går det inte att spåra någon brist på norsk fantasi inom det området. Det blev jag snabbt varse vid en konvolutteringsmaskin som pumpar ut tusentals adresserade brev, lönespecifikationer, fakturor och påminnelser - eller purringar - om obetalda sådana i timmen.
Purring, vilket fantastiskt ord!
Det norska språket gör inte det för mig annars. Den naiva, glad-dumma tonen, som många svenskar tycker är "sååå charmig", gör det svårt att ta brukare av språket på allvar. Även om det finns en charmerande rakhet i språket, sprungen ur kulturen. I Norge säger man vad man menar.
Men om det saknas något i språket, tas det igen mångfalt i namnkulturen. Så mångfacetterad att den aldrig slutar att roa, inspirera och överraska. Den rika användningen av dubbla namn - både för- och efter-. Ibland både och.Variation och kombination i oändlighet. Norskar måste verkligen tycka om namn.
Ett brev adresserat till en Ekaterina Kalashnikova fick mig att börja skriva ner och samla på namn jag gillade, av en eller annan anledning, bland kuverten på jobbet. Så när jag nu sitter och bläddrar i en hög med, nästan helt klibbfria, post-its från många gångna timmar hittar jag de mest fascinerande kreationer.
Uppenbara namn som Steinar Øvervold, Inger Søeldballe Olsen och Rene Schjødt.
Poetiska namn som Vilde Worseth Barseth, Susanne Reeler och Jette Lizzi Bekker.
Sköna namn man vill säga om och om igen som Kyril Kiil, Jarle Tjelle, Flemming Flindt och Dan Ehlers.
Utifrån allt detta har jag valt ut tre namn som står ut lite extra. Och även om jag befarade att det, om jag tog reda på mer om människan bakom namnet, skulle förstöra lite av magin, så tog nyfikenheten över. Här kommer de...
Topp tre: Sköna namn jag skickat brev till
1. Bull Enger
En handlingskraftig karlakarl som driver importföretaget Bull Enger AS, genom vilket han förser Norge med Gulf Oils smörjolja, maskindelar från WRP, diverse skyddskläder för motorsport och som pricken över i:et - en del kitschiga fritidsartiklar.
2. Siv Biegel
En medelålders kvinna från långt uppe i norr. Hon är ett fan av rockbandet Daisy Cutter och man anar även någon mer personlig koppling till dem, utifrån följande inlägg i deras gästbok:
Purring, vilket fantastiskt ord!
Det norska språket gör inte det för mig annars. Den naiva, glad-dumma tonen, som många svenskar tycker är "sååå charmig", gör det svårt att ta brukare av språket på allvar. Även om det finns en charmerande rakhet i språket, sprungen ur kulturen. I Norge säger man vad man menar.
Men om det saknas något i språket, tas det igen mångfalt i namnkulturen. Så mångfacetterad att den aldrig slutar att roa, inspirera och överraska. Den rika användningen av dubbla namn - både för- och efter-. Ibland både och.Variation och kombination i oändlighet. Norskar måste verkligen tycka om namn.
Ett brev adresserat till en Ekaterina Kalashnikova fick mig att börja skriva ner och samla på namn jag gillade, av en eller annan anledning, bland kuverten på jobbet. Så när jag nu sitter och bläddrar i en hög med, nästan helt klibbfria, post-its från många gångna timmar hittar jag de mest fascinerande kreationer.
Uppenbara namn som Steinar Øvervold, Inger Søeldballe Olsen och Rene Schjødt.
Poetiska namn som Vilde Worseth Barseth, Susanne Reeler och Jette Lizzi Bekker.
Sköna namn man vill säga om och om igen som Kyril Kiil, Jarle Tjelle, Flemming Flindt och Dan Ehlers.
Utifrån allt detta har jag valt ut tre namn som står ut lite extra. Och även om jag befarade att det, om jag tog reda på mer om människan bakom namnet, skulle förstöra lite av magin, så tog nyfikenheten över. Här kommer de...
Topp tre: Sköna namn jag skickat brev till
1. Bull Enger
En handlingskraftig karlakarl som driver importföretaget Bull Enger AS, genom vilket han förser Norge med Gulf Oils smörjolja, maskindelar från WRP, diverse skyddskläder för motorsport och som pricken över i:et - en del kitschiga fritidsartiklar.
2. Siv Biegel
En medelålders kvinna från långt uppe i norr. Hon är ett fan av rockbandet Daisy Cutter och man anar även någon mer personlig koppling till dem, utifrån följande inlägg i deras gästbok:
"Knallbra. Er så stolt av dere.
Håper at dere snart kommer til Trondheim."
3. Sissel Kræmer
En dam som befinner sig vid pensioneringens rand. Hon lever ett gott liv i Sandnes, där hon kan stoltsera med den 713:e största förmögenheten i kommunen. Hennes livskamrat, Roar, piskar hon rejält - han får nöja sig med plats 1251.
fredag 25 januari 2008
Man börjar väl med någon slags introduktion?
I en för tillfället ovanligt lugn kollektivlägenhet mitt i Oslos invandrarghetto sitter jag. Bob på låg volym i de diskantiga högtalarna, en nyöppnad öl bredvid mig - och en blogg. Jaha?!
"Varför nu?" tänker jag, och kanske någon mer. Trots att jag vet, ungefär. Ett kliv sydvästerut, från den underbara studietiden i Piteå, är livet annorlunda, intryck nya, diskussioner inte lika livliga och ett monotont nattjobb öppnar för allehanda tankar. Efter bara en månad var jobbväskan full med post-its; bläckade med tankar, citat - egna och andras, skisser, namn, idéer. Att börja blogga kändes mer än rätt. I augusti. "Snart" var konstant under hösten och när det blev vinter skulle "snart" bli "nu" - och med slasket kom ångesten.
Jag hade hur mycket som helst att skriva om, men hur? För vem, mig själv? För dig? För båda? Ja. Vad kommer du tycka om det jag skriver? Inte för att det oroar mig, men kommer jag få veta vad du tycker? Inte ofta. Att blogga är inte så interaktivt som det sägs. Med tanke på min längsta vän Axels perioder av bedjande i Världens bästa blogg och min egen lathet när det väl gäller, ser det inte lovande ut. Om man nu inte heter något på "S" följt av en alternativ bokstav. Dit räknar jag inte "t".
Någon sen natt senare, med lite att göra på jobbet, tänker jag "skit i samma, det är att bara börja". Jag slår mig ner framför datorn jag lyckats sno åt mig ett lösenord till. Loggar in på Blogspot med mitt redan befintliga Google-konto och möts av "Namn: ". Inte mitt, bloggens. Blankt.
Veckor går medan jag sporadiskt går igenom citat, låttexter, böcker, ja alla kulturella ting jag har i huvudet - men inget känns, av förklarliga skäl, tillräckligt eget. Jag funderar allvarligt på att istället starta en blogg om våndan av att börja blogga. Det hade blivit bra. Och den hade bara behövt heta "Våndan av att börja blogga".
Men så idag; inspirerad av den fiktiva bok jag ännu inte skrivit, under pseudonymen Robert Borg - "Prag via Prag" - kommer namnet till mig, med den där vinden som pustar, ilar lite när den känner för det.
Där är vi nu, efter ett virrvarr av tempus, och jag är peppad!
Lägenheten är inte så lugn längre. Den andra ölen är uppdrucken. Tacos börjar dofta från köket. Ett nyinköpt Singstar kopplas in i tv:n bredvid mig. Några vänner till är på väg. Livet är nice!
"Varför nu?" tänker jag, och kanske någon mer. Trots att jag vet, ungefär. Ett kliv sydvästerut, från den underbara studietiden i Piteå, är livet annorlunda, intryck nya, diskussioner inte lika livliga och ett monotont nattjobb öppnar för allehanda tankar. Efter bara en månad var jobbväskan full med post-its; bläckade med tankar, citat - egna och andras, skisser, namn, idéer. Att börja blogga kändes mer än rätt. I augusti. "Snart" var konstant under hösten och när det blev vinter skulle "snart" bli "nu" - och med slasket kom ångesten.
Jag hade hur mycket som helst att skriva om, men hur? För vem, mig själv? För dig? För båda? Ja. Vad kommer du tycka om det jag skriver? Inte för att det oroar mig, men kommer jag få veta vad du tycker? Inte ofta. Att blogga är inte så interaktivt som det sägs. Med tanke på min längsta vän Axels perioder av bedjande i Världens bästa blogg och min egen lathet när det väl gäller, ser det inte lovande ut. Om man nu inte heter något på "S" följt av en alternativ bokstav. Dit räknar jag inte "t".
Någon sen natt senare, med lite att göra på jobbet, tänker jag "skit i samma, det är att bara börja". Jag slår mig ner framför datorn jag lyckats sno åt mig ett lösenord till. Loggar in på Blogspot med mitt redan befintliga Google-konto och möts av "Namn: ". Inte mitt, bloggens. Blankt.
Veckor går medan jag sporadiskt går igenom citat, låttexter, böcker, ja alla kulturella ting jag har i huvudet - men inget känns, av förklarliga skäl, tillräckligt eget. Jag funderar allvarligt på att istället starta en blogg om våndan av att börja blogga. Det hade blivit bra. Och den hade bara behövt heta "Våndan av att börja blogga".
Men så idag; inspirerad av den fiktiva bok jag ännu inte skrivit, under pseudonymen Robert Borg - "Prag via Prag" - kommer namnet till mig, med den där vinden som pustar, ilar lite när den känner för det.
Där är vi nu, efter ett virrvarr av tempus, och jag är peppad!
Lägenheten är inte så lugn längre. Den andra ölen är uppdrucken. Tacos börjar dofta från köket. Ett nyinköpt Singstar kopplas in i tv:n bredvid mig. Några vänner till är på väg. Livet är nice!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
