Man börjar väl med någon slags introduktion?

I en för tillfället ovanligt lugn kollektivlägenhet mitt i Oslos invandrarghetto sitter jag. Bob på låg volym i de diskantiga högtalarna, en nyöppnad öl bredvid mig - och en blogg. Jaha?!

"Varför nu?" tänker jag, och kanske någon mer. Trots att jag vet, ungefär. Ett kliv sydvästerut, från den underbara studietiden i Piteå, är livet annorlunda, intryck nya, diskussioner inte lika livliga och ett monotont nattjobb öppnar för allehanda tankar. Efter bara en månad var jobbväskan full med post-its; bläckade med tankar, citat - egna och andras, skisser, namn, idéer. Att börja blogga kändes mer än rätt. I augusti. "Snart" var konstant under hösten och när det blev vinter skulle "snart" bli "nu" - och med slasket kom ångesten.

Jag hade hur mycket som helst att skriva om, men hur? För vem, mig själv? För dig? För båda? Ja. Vad kommer du tycka om det jag skriver? Inte för att det oroar mig, men kommer jag få veta vad du tycker? Inte ofta. Att blogga är inte så interaktivt som det sägs. Med tanke på min längsta vän Axels perioder av bedjande i Världens bästa blogg och min egen lathet när det väl gäller, ser det inte lovande ut. Om man nu inte heter något på "S" följt av en alternativ bokstav. Dit räknar jag inte "t".

Någon sen natt senare, med lite att göra på jobbet, tänker jag "skit i samma, det är att bara börja". Jag slår mig ner framför datorn jag lyckats sno åt mig ett lösenord till. Loggar in på Blogspot med mitt redan befintliga Google-konto och möts av "Namn: ". Inte mitt, bloggens. Blankt.

Veckor går medan jag sporadiskt går igenom citat, låttexter, böcker, ja alla kulturella ting jag har i huvudet - men inget känns, av förklarliga skäl, tillräckligt eget. Jag funderar allvarligt på att istället starta en blogg om våndan av att börja blogga. Det hade blivit bra. Och den hade bara behövt heta "Våndan av att börja blogga".

Men så idag; inspirerad av den fiktiva bok jag ännu inte skrivit, under pseudonymen Robert Borg - "Prag via Prag" - kommer namnet till mig, med den där vinden som pustar, ilar lite när den känner för det.
Där är vi nu, efter ett virrvarr av tempus, och jag är peppad!

Lägenheten är inte så lugn längre. Den andra ölen är uppdrucken. Tacos börjar dofta från köket. Ett nyinköpt Singstar kopplas in i tv:n bredvid mig. Några vänner till är på väg. Livet är nice!