I backspegeln

Okej, jag ljög! Men det var inte meningen.

Jag vill bara meddela...

...att senaste veckornas brist på nya inlägg inte är början på ännu en istid. I fall du redan börjat oroa dig. Det beror på nåt så enkelt som att jag nu tillbringar mina sista, skälvande dagar i Oslo. Det medför i sin tur, förutom en del extra övertid på jobbet, en hel del tids- och energislukande aktiviteter. Inte minst kring den storartade avskedsfest som går av stapeln på lördag, i kärlekens tecken; Bye bye love. Det blir grymt!

Redan innan oktober lovar jag vara tillbaka. Kanske inte med mer tid än nu, men garanterat med mer energi.

Nä, så göteborgsk är jag inte.

Efter mycket letande och ett decennium av urfrihet hittade jag, tidigare i sommar, en klocka jag verkligen gillar. Det tog bra precis tre veckor innan hälften (på riktigt!) av stadens alla urmakare tapetserade sina skyltfönster med just den klockan. Till min besvikelse.

Nu tror alla att jag gillar Formel 1. Jag som hatar motorsport...

Pop Hund

Jag tänkte ta tillfället i akt och försöka spilla över lite av den omåttligt överdrivna kredd hunden fått som husdjur - till nånstans där den gör verklig nytta. Populärkulturen. Två fantastiska låtar får tala i saken:


"I know the rent is in arrears, the dog has not been fed in years
It's even worse than it appears, but its all right"
Touch of grey av Grateful Dead

"Resting in the fields, far from the turbulent space,
Half asleep near the stars with a small dog licking your face"
Jokerman av Bob Dylan


Fantastiskt, lätt surrealistiskt. Kolla in videon till Jokerman, med en finurligt kikande Bob, på bobdylan.com

...varför dödsstraffet inte fungerar

Och så undrar folk...

För något vidare fungerar det inte. Eller visst, när du väl sitter fastspänd i stolen eller har snaran runt halsen, så fungerar det ju. Förr eller kanske lite senare. Men innan du hamnar där är vägen lång.

I slutet av 80-talet, under slutskedet av crackets glansperiod i USA, löpte en cracklangare en sjuprocentig risk att dö i tjänsten under ett år. Detta att jämföra med två procents risk/chans för en dödsdömd fånge. Och då dör ungefär en fjärdedel av dessa en naturlig död. Man kan utifrån det ana att dödsstraff som brottsbekämpning är ganska odugligt, åtminstone så länge (ett riktigt) livsstidsstraff förhindrar återfall. Fri abort är mycket effektivare. Enligt Harvards poppiga ekonomigeni Steven D. Levitt var införandet av den fria aborten i början av sjuttiotalet, härligt kontroversiellt, till och med den viktigaste anledningen till den dramatiska sänkningen av brott i USA tjugo år senare.

Läs hans bok Freakonomics vetja! Förutom att den är intressant så är det en välbehövlig uppdatering i tvåstegstänkandets ädla konst. Även för en etablerad flerstegstänkare som undertecknad. För att inte skryta tomt ska jag ta hans siffror och och slutsatser ännu ett steg. Och det är här det kan bli riktigt intressant.

Varför utsätta sig för denna risk? Arbetsvillkoren var, milt sagt, under all kritik. Lönen för en så kallad fotsoldat var tre dollar i timmen. Då var fotsoldaterna inte ens lägst i hierarkin. Ännu fler betalade faktiskt för att tillhöra gänget. Allt detta medan de högsta två procenten levde la dolce vita. Även om ingen hade koll på dessa procent, så borde de flesta insett att det var en stor risk mot, mest troligt, en låg ersättning.

Det viktiga måste varit drömmen. Delvis resultat av skicklig marknadsföring. Två procents chans till rikedom och respekt mot sju procents risk att dö. Ännu större att skadas eller hamna i fängelse. På ett sätt känner jag att det är fantastiskt att folk låter sina drömmar leva, och följer dom. På ett annat sätt känns det obehagligt vad många människor är beredda att offra för att nå dit. Det är just dessa människor, i andra gäng, som står för de sju fatala procenten.

Hybris...

...är alltid kul. Speciellt när den får leva fritt. Existera och frodas utan gränser. Ingen eller inget som stoppar.

Som Turkmenistans forne och döde president Saparmurat Niyazov. Han föredrar att bli kallad, det något omständiga; Turkmenbashi The Great, Leader Of All The Turkmens, President For Life and Architect Of The Golden Age Of Turkmenistan.

Hur gyllne var då hans era? Tja, en hel drös guldstatyer uppfördes naturligtvis runt om i landet. Förutom det befästes Turkmenistan som ett av de mest stängda landen i världen. Detta till förargelse för västvärlden, då de sitter på världens fjärde största naturgasreserv. Men som generös får han ändå betraktas(?); i sann kommunistisk anda bjuder den generösa staten de fem miljoner invånarna på såväl el, vatten och värme som den gas landet har så gott om. Att en akademikerlön snittar runt 80€ blir då mest logiskt.

Förutom att döpa om sig själv, hann han också döpa om otaliga städer, byar, palats och teatrar efter sig själv. Och som pricken över i - även månaden januari.

Namn-filmnamn

I senaste numret av den alltid lika eminenta Café ställs, och svaras jakande på, frågan; "Är alla namn-filmer dåliga?". Utan alltför stora pretentioner, ska tilläggas. Checklistas under rubriken gör Johnny Mnemonic, Billy Elliot, Charlie Bartlett, Jerry Maguire och Dansar med vargar. Även om listan i sig inte är så mycket att orda om, förutom att Billy Elliot inte hör hemma på den, tog det inte många sekunder innan jag kunde konstatera att motsatsen är smärtsamt tydlig:

Barry Lyndon
Stanley Kubricks tre timmar långa 1700-tals-epos om denne Barrys uppgång och fall, är troligtvis den vackraste filmen som skapats. Och den är långt ifrån bara vacker...

Juno
En sån där liten pärla, som man mest bara blir glad av. Och det är inte alltid så bara. Dialogen är egentligen alldeles för kvick och smart för att komma från några teen-somethings och en trött farsa, men det är lätt att se förbi.

Napoleon Dynamite
Topp tre komedier någonsin! Sällan har en nörd varit så less på allt och alla. Aldrig har den haft sån integritet och självförtroende.

Léon
Du ska naturligtvis se den långa versionen - Director's Cut. Mer drama, lika mycket mord. Allt annat är synd...

Forrest Gump
Ja, du vet ju...

Malèna
Italien - mitt favoritland jag aldrig varit i (men det blir det snart ändring på). Jag har nån slags romantiserad relation till filmerna, maten, vinet, kläderna, arkitekturen, vesporna och kvinnorna. Den här filmen befäster, åtminstonde, det första och sista.

Rocky
Den första är en riktigt bra film. Resten gillar jag också, på ett lite annat sätt kanske.

Alexis Zorbas
Life. Lust. Love. Zorba. Taglinen säger allt. En bitterljuv hyllning till livet. Till all glädje och sorg det för med sig.

Donnie Darko
Tog ungdomsfilmen ett välbehövligt kliv någonstans framåt. Mycket genom att addera några lika välbehövliga plan i ett något diffust djup.

Elling
Norges bästa bidrag till feelgood-genren. Och att den är just norsk adderar, i det här fallet.

Lolita
Favoriten och geniet Kubrick igen. En vågad film för sin tid, baserad på en kanske än mer vågad bok av Vladimir Nabokov, om en medelålders professor som träffar en kvinna och blir kär i hennes 14-åriga dotter. Adrian Lyne gjorde många år senare en ny, mer trogen och därmed romantisk, tolkning av boken. Även den ytterst sevärd.

Sydney
P.T Andersons (Magnolia, There will be blood) debutfilm är en fantastisk liten skröna om en gammal gambler som tar en utblottad loser under sina vingar, och till Reno, för att lära honom alla sina tricks.

Ed Wood
Johnny Depp är Ed Wood, den legendariske B-, eller ska vi säga C-, filmsregissören. Under 50-talet spottade han passionerat ur sig filmer som transvestitiska Glen or Glenda och rymdinvasionen Plan 9 from outer space. Tim Burtons biografi och hyllning håller däremot betydligt högre kvalitet.


Listan ovan ska övertyga vem som helst, men som en bonus kommer jag också vidga begreppet och bjuda på ett smeknamn och plural i plural:

Roger Dodger
En självutnämnd womanizer får oväntat besök av sin 16-årige systerson, som desperat vill bli av med oskulden. Roger går med på att lära honom allt han kan under en vild natt i New York. Dialogen är oöverträffad - en favorit!

Butch Cassidy & The Sundance Kid
Västern när den är som allra bäst. Den klassiska slutscenen är redan så omnämnd att jag egentligen inte behöver nämna den.

Fanny och Alexander
Vår svenska stolthets 1900-tals-epos om de båda syskonens uppväxt. Och ja, han är precis lika överskattad som levande. Jag blev glatt överraskad när jag, av någon anledning skeptiskt, gav några av hans filmer en chans. Smultronstället, Vargtimmen och Det sjunde inseglet rekommenderas, förutom denna, särskilt.

Och har du inte sett alla dessa filmer (det har du inte) vill jag varmt eller hett rekommendera var och en utav dom...