Associera mera

Till att börja med; jag har inte särskild koll på poesin. Inte mer än Bob och Leonard har gett genom musiken, Il Postino genom filmen och Claes Hylingers tråkigt diktade vardagsbetraktelser, som är så fantastiska på prosa. Och visst, Raven minns jag att jag gillade på gymnasiet. Så det här kanske rent av är ett välkänt knep, men jag duckar och skjuter ändå...

Jag har allt mer frekvent lyssnat på nämnda Leonards underbart obehagliga låt Teachers de senaste veckorna. En av de absolut obehagligaste låtar jag vet, med sin frenetiska gitarr och en alldeles lagom svag desperation i rösten.

En halvdan liveversion hittar du 4:07 in på detta "videoklipp":



Förutom att det är en sjukt bra låt, så har den något jag alltid hängt upp mig på. Femte versen, sista raden, rimmet.

Morning came and then came noon,
dinner time a scalpel blade
lay beside my silver spoon.

Det tog mig för lång tid att lära att det skulle vara spoon och inte plate. Båda passar logiskt in. Det som talar för Leonard är ju att hans sked är ett rim, medan min tallrik bara är ett nästanrim. Och att den måttar in bättre med sångens övriga verser, även om de är rätt spretiga. Men på nåt sätt höjer det här sången en gnutta för mig. Just att det blir tydligt att jag anar något mer känns... bra. Hmm.

Hursom, jag ger det två sekunder innan jag inser; vilket kraftfullt redskap! Såväl inom poesin, som för all form av påverkan. Rätt använt kan du säga något utan att säga det. Bara ett av många sätt förstås, men ändå ett finessrikt sådant. Och även om jag (och många andra) inte uppmärksammat det innan, har det naturligtvis använts. Associationer är ju en av grunderna för hela vårt tänkande, så ett rim lär, om inte annat, halkat dit fler än en gång. Vet någon om det kanske till och med har ett namn? Annars får vi hitta på ett...

Associationsrim? Implicit rim? Jag vet inte...

Var dom före sk8arna...

...så kan dom få en tröstpoäng

Idé, idéer, everywhere...

Det allt ivrigare sökandet efter spännande upplevelser, det stora (eller lilla) äventyret, ger inte bara upplevaren kickar. Vissa varumärken, som tidigare förknippats med skogsarbetare och it-gurus, får även känna av dem. Med det här har även funktionaliteten fått plats i finrummen (igen?), som valfri moderedaktör skulle uttrycka det. Det sköna i något för ändamålet välanpassat har fått en återupprättelse, även om det nu inte används till ändamålet - utan i just finrummen.

På en graderad skala har till exempel Helly Hansen de senaste åren tagit sig upp på plus igen, och förbi, även i Farenheit. Det kanske rent av kan vara dags att lansera ett par nya kollektioner. Med anledning av två i veckan postade brev, till två norska namn, står samma namn till dessa kollektioner tämligen klara. Jag presenterar:

Hella Hansen
En renodlad kvinnokollektion, komplett med alla slags specialplagg som kan behövas. Amma i snöstorm. Speciellt skydd mot den obehagliga urinvägsinfektionen. Och självklart byxor med någon form av kisslucka för de kalla klimaten.

Unni Hansen
En helt revolutionerande kollektion, som tar parfymens unisex-begrepp till kläderna, och förbi. Här kan plaggen verkligen användas av de båda och hela tiden anpassas efter olika behov, kroppsformer och storlekar. Detta genom nya textilier, smarta knappar och dragkedjor och, ja... lite får de komma på själva. Allt för att spara packning under fjälleskapaden.

Varför...

...blir det större radavstånd före bild och mindre efter? Någon?

JB=Smak²

Jag är ingen stor godisälskare, även om det som allt annat kan gå i perioder. En Kvikk lunsj eller Twix går alltid i som handen i en handske, tillsammans med Cola Zero och valfritt, salt tilltugg. Annars är det just de salta tilltuggen eller en bulle med någon vaniljad kräm i eller på som gäller när det kommer till onyttigheter.

Och semlor förstås! Vanliga svenska - naturligtvis inte de norska med sylt(!) istället för massa. Det är min stora last, men finns turligt nog inte tillgängliga året runt. Nu har jag dock, alldeles nyligt, hittat något som kittlar mina söta smaklökar något alldeles fantastiskt.

Små, färgglada, många, dyra, goda och framför allt fulla av smak:
Jelly Belly - The original gourmet jelly bean

Dessa fantastiska små godisbönor liksom briserar i munnen. Här i Oslo inhandlas de på Deli DeLuca-butiker runt om i stan till ett hektopris på 29:90. Tycks dyrt, men på smakvågen jämnar det ut sig. Bönorna måste vara godisvärldens svar på atombomben. Att stoppa in den djupt gröna och först känna en lätt obestämbar smak av något som kommer från jorden, för att sedan känna munnen fyllas av en hetta utan dess like i den söta världen. Utan att du någon gång glömmer att det är just godis du äter. Jalapeño! Ta tre och smaklökarna hotar att domna för en stund.

Jag har inte testat hälften av de 50 smakerna ännu, men har ingen brådska. Som med en nyupptäckt favoritartist försöker jag beta av diskografin på något metodiskt sätt. För att ge alla låtar en ärlig chans, även om det är lätt att skynda vidare för att upptäcka mer. Kvantitetens bedräglighet. Återstår gör bland annat spännande kreationer som Buttered Popcorn, Sizzling Cinnamon, den lila Island Punch, Peanut Butter och Caramel Apple.

Bärsmakerna är hur som helst avklarade. Berry Blue, den mogna Blueberry, Raspberry, Wild Blackberry och Very Cherry. Poetiskt. Och de är fantastiska allihop! Som en lite förvånande favorit håller jag faktiskt Very Cherry. Av de naturligt efterföljande frukterna har jag ännu bara testat Red Apple. Och den smakar som det rödaste äpple du kan tänka dig. En annan favorit är Cream soda, som fyller munnen med en len smak av perfekt sötad grädde. Japp, med vanillinsocker - precis som det ska vara!

Kälkåkning i Holmenkollen

Söndag 11.45. Telefonen ringer högre och högre någonstans, lågt. Rullar ner på golvet, letar lika yrt som febrilt i högen av kläder - bland skjorta, klänning, byxor. Hinner nästan svara. Det är Håkon som ringt och även skickat sms under natten; "Vi kör klockan 11". Och jag förtstår ingenting. När jag ringer upp blir det snabbt klart - kälke! Vi bestämde ju igår att vi skulle ut och åka kälke idag...

Spontant känns det som en av de sämsta idéerna genom tiderna. Sömnen var knapp, festen som den ska vara och sängen känns långt mer lockande. Men jag är ingen banger. Oavsett vad. Håkon och Therese sitter redan och äter frukost, får jag veta, och mitt uppdrag blir att väcka Erik och få oss klara. Sagt och gjort, snart är en pizza i ugnen och inte långt efter är vi så redo vi kan bli. Erik med lånade täckbyxor, jag med mjukis-. Erik med stickade vantar, jag med skinn. Båda med gympaskor - och vi börjar bli lite taggade!

Utanför tutar Håkon i firmabilen, iklädd tajt Björn Dählie-ställ och medtagna googles i baksätet. Jag anar klasskillnad. Therese förstärker med dryck på Seven, men snart bär det av genom Oslo. Uppåt. Inte alls långt, men snönivån ökar från en absolut nollpunkt till runt halvmetern på en kvart i tät stadstrafik. Ingen har testat förut men Håkon har fått, något luddiga, instruktioner om uthyrning av kälkar. 80 kronor per dag och vi ska leta efter en pokal i fönstret. Med överhängande risk för såväl väta som krasch i det fågradiga vädret, tas beslutet att kameran får bli kvar i bilen. Men efteråt ska denna bild tas med självutlösare:

Erik, Håkon, Steef och längst fram; Therese

Vi glider ner för en brant, snöig backe. Långe Håkon vurpar. Jag står och känner hur glädjen, den barnsliga, redan börjar krypa sig på. Efter hjälpsam vägledning hittar vi snabbt uthyrningen, men kälkarna är inte vad vi trodde. Vi snackar inga snow-racers här. Gamla dagars kälkar med stålförstärkta trämedar som nästan möts längst fram, snörad halv-ligg-sits i nylon. Jag önskar att kameran varit med - även om det ska visa sig vara ett bra beslut att ha lämnat den.

Med en övertygelse om att någon kommer att dö ger vi oss av mot backen. Håkon såklart först. Oförmögen att manövrera kälken är han snabbt på väg in i bilar och folk, men avstyr. Väl i backen, med lite för mycket lös, blöt snö, går det inte dödsföraktande fort - och en tidigare reserverad Therese stortrivs från första minut. Liksom vi andra. Vid backens slut ställer vi oss med stora leenden och glada tillrop bland 50-talet andra kälkåkare och väntar på T-banan(!) som ska ta oss ända upp till toppen av backen. Högre än där vi började. Bara i Oslo...

Vi ser att T-banan ska ta oss hela sex stationer och inser att backen måste vara lång. Men redan efter fyra minuters långsamt vaggande och vid den första stationen blir jag tvungen att överge såväl mina vänner, som min kälke och själva T-banan - för att kunna överge pizzan jag ätit en timme tidigare, i en snödriva. Och det från "killen som aldrig blir bakis". Jag skyller på en skattefri Grants som tog mer slut än det var tänkt under kvällen. Det gör hur som helst susen och som plåster på såren kommer ett till tåg redan efter tre minuter. Efter några skratt på toppen, ger vi oss av neråt och här går det fortare! Och satan vad roligt det är! Backen är ömsom ganska brant, ömsom guppig (brumundalen värker fortfarande) och tidvis flack, vilket betyder små promenader. Eller som jag; skejting på kälken.

Efter att försökt styra med händer och fötter inses att om du lutar åt ett håll svänger kälken åt det andra. Tekniken finslipas förvånansvärt snabbt och snart kryssar vi, halvt liggandes, fram mellan kälkar i alla åldrar. Men tekniken fulländas aldrig vid snabba beslut. Det ska en påträffad kollega till Håkon snart få erfara, då han missar en gran med några decimeter.

En vända till blir fyra. Vi tar välförtjänt vätskepaus i den lilla kiosken vid T-banan. Farten blir högre, kontrollen bättre, gänget större, byxor, handskar och skor betydligt blötare och med allt detta blir glädjen också större. Vi ger inte upp innan Håkon och Therese är försenade till nästa punkt på deras dagordning; balett i Drammen. Efter en skojig, stressad bilfärd hem säger ett segt och otroligt nöjt gäng tack och hej. Håkon och Therese skyndar mot ombyte och Drammen. Erik och jag traskar blöta in till vår närmaste thai-restaurang för varsin Chop Suey, som vi förstärker själva hemma i soffan.

Av glädjen att döma. Den ömmande baken. Tränade magmuskler. Utsikten, när dimman väl skingrats, över vackra Oslo med tilhörande fjordar. Den då också strålande solen. Håkons sammanfattande "det här kan vara det roligaste jag gjort i Oslo". Ja, av allt att döma kan jag inte vara gladare att jag övergav sängen för en eftermiddag i den friska luften. Och i snön. Det har skett alltför sällan denna vinter. Skulle jag sätta betyg hade det blivit en solklar fyra av fem, men då jag inte har kommit på något eget "plus" eller någon "geting" än - så jag struntar i det. Det är överflöd.

The postman always rings twice

Min fascination för norska namn är befäst sedan tidigare. Men den sträcker sig längre än till de på människor. Faktum är att norska postorter tenderar att ha näst intill oändligt antal finfina synonymer för det kvinnliga könet. Alltså själva organet. Vad det beror på kan nog ingen veta. Hur som helst ger jag dig de bästa, fackade, på ett bräde:

Vi har vardagligt användbara orter som Kløfta, Mysen, Rindal och Vatne.

Många är smickrande, poetiska metaforer som Honningsvåg, Fyllingsdalen, Kvinesdal, Vikeså och Nedenes.

Mindre smickrande slår jag fast att Surnadal är.

Sen har vi de oförklarliga synonymerna, som passerar logiken obemärkt, men någonstans känns det bara rätt. Man förstår. "I natt stannade jag till vid Klepp Stasjon" eller "Bjugn? Där har jag också varit!"

Slutligen ett par specialare; Flatåsen (om den gillar kvinnor) och Bratteholmen (drinkludrens kring Stureplan)

För jämställdhets skull, eller som bonus, har jag faktiskt hittat några orter som kan stå för den manliga motsvarigheten. Där har vi Fana, Hosle och Frei. Och bakom könen har vi ju allesamman stjärten eller Brumundal, Björnemyr och om vi letar oss fram till själva anus; Snarøya.

Har du hittat någon favorit? Jag har redan ett par...

Kyrkan och RFSU...

...har inlett ett, lite oväntat, samarbete i centrala Oslo.

Det här med att vara

"Vem är du?
Vem är jag?
Levande charader
Spelar alla roller så bra
Ingen kan väl ana nåt"

Hemkommen från en av de absolut bästa helgerna i mitt liv. Från ett hav av glädje och galenskap, där vi hållit oss ovanför ytan, blir jag inspirerad att ta ett dyk. Att Arja är från landet vi vände i är bara ovanligt passande kuriosa. Likaså att de första raderna från hennes magnum opus stämmer så bra överens med vad som pågick. Och att de sista raderna, att "det måste va' kärlek, ja eventuellt", också gör det. Nog om Arja nu, som om jag inte blivit tillräckligt förnedrad i helgen. Det här kommer bli lågt och långt. Raksömmat och broderat. Utkastat.

Apropå femton underbara grabbar, som efter månaders planering äntrar en finlandsbåt i utlottade roller med anledning av en fejkad svensexa. Apropå Bob. Apropå I'm not there. Apropå den slitna klyschan "att vara sig själv". Under sena, trötta, tråkiga nätter på jobbet snurrar tankarna fler varv än vanligt. Blandas, med gammalt och nytt. Stora frågor känns mindre. Greppbara. Och efter alla dessa varv är just den här klyschan fullständigt utsliten för mig.

Även om den kanske från början är ett förenklat begrepp för något så svårgreppbart som jag/mig/vår identitet - eller vårt eget och andras förhållande till det - har den blivit något mer. Folk tror att det finns ett själv att vara, inuti oss, bara de hittar det. De letar. De försöker vara det de tror att de är. Jag vill påstå att det enda sättet att misslyckas med "att vara sig själv" är att försöka.

Ta de utbildade, avlönade "proffsen", liksom vilken vän som helst, som ger rådet "att bara vara sig själv" (som att det vore det enklaste i världen) till den osäkre som ska gå på dejt med sin drömkvinna. Eller på intervju till drömjobbet. Snacka om press på den pressade; om det då går åt helvete beror det på just dig. Varför inte gå som någon annan? Vilken som helst. Ingen speciell. Bara inte dig själv.

Men om det finns "någon annan" måste det ju finnas ett "själv" också, skulle den filosofiskt lärda invända (den skulle säkert ha fler invändningar). Och visst gör det, men här skulle jag vilja påstå igen. Att vårt själv är det undermedvetna, som påverkar alla våra beslut, tankar, allt vi gör - utanför vårt medvetande. Det finns där, men vi kan aldrig hitta det. Detta gör dessutom rådet omöjligt att följa. Den som "äntligen har hittat sig själv" är den mest lurade människan. I konkurrens med den religiöse. Ofta hänger de två hand i hand.
Stagnation - här kommer jag!

Det vi i själva verket är, är inget annat än summan av allt vi gör, säger, tänker och så vidare. Enkelt. Ju mer av detta - desto mer är vi. Och bakom finns alltid vårt undermedvetna, som säkrar självet. Det skulle betyda att vad du än gör, så är du alltid dig själv. Det kan också betyda att om du provar att göra annat, vara andra och tycka annat, så utökar du dig själv. Det mesta vi är med om samlas i vårt gigantiska undermedvetande. Det är kvantitet alltså. Vad vi sen gör utav det, kvalitativt, är en annan femma.

Den gångna helgen är inte den första jag och mina vänner "går i roll", som vi kallar det. Och även om vi inte gör det, just så här utstuderat, av någon annan anledning än att det är roligt och nästan uteslutande i samband med fest, så lär jag mig något varje gång. Något nytt perspektiv, någon tanke eller idé. Och blir mer bekväm i att vara andra - att vara mig själv.

Vad kommer då den här längtan efter "att vara sig själv" ifrån, förutom från vårt språk ("den tröjan är verkligen du"). Kanske från samhället via folk omkring oss, det är otroligt bekvämt att facka människor. Men om du tänker efter, är det inte människor som överraskar dig, på ett eller annat sätt, som är de mest intressanta? Jag tycker mig i alla fall vara mest intressant de gånger jag lyckas överraska mig själv. Det hoppas jag aldrig sluta göra. Och här kommer också Bob, som utlovat, in. Bob är den offentligt mest diverserade personen jag kan tänka mig. Och den mest fascinerande. Och även en av de absolut skickligaste konstnärerna, kreatörerna i vår tid - kanske någonsin. Mycket av denna storhet ligger i förmågan att i sina sånger och framträdanden "vara" de han sjunger och skriver om. Inlevelsen. Oavsett om det är ett barn, en uteliggare, en kvinna, gud, älskad, älskare, drömmare, vadsomhelst. För att runda av är just det här också den självklara storheten i vårt senaste mästerverk; I'm not there. Gå och se!