Kälkåkning i Holmenkollen

Söndag 11.45. Telefonen ringer högre och högre någonstans, lågt. Rullar ner på golvet, letar lika yrt som febrilt i högen av kläder - bland skjorta, klänning, byxor. Hinner nästan svara. Det är Håkon som ringt och även skickat sms under natten; "Vi kör klockan 11". Och jag förtstår ingenting. När jag ringer upp blir det snabbt klart - kälke! Vi bestämde ju igår att vi skulle ut och åka kälke idag...

Spontant känns det som en av de sämsta idéerna genom tiderna. Sömnen var knapp, festen som den ska vara och sängen känns långt mer lockande. Men jag är ingen banger. Oavsett vad. Håkon och Therese sitter redan och äter frukost, får jag veta, och mitt uppdrag blir att väcka Erik och få oss klara. Sagt och gjort, snart är en pizza i ugnen och inte långt efter är vi så redo vi kan bli. Erik med lånade täckbyxor, jag med mjukis-. Erik med stickade vantar, jag med skinn. Båda med gympaskor - och vi börjar bli lite taggade!

Utanför tutar Håkon i firmabilen, iklädd tajt Björn Dählie-ställ och medtagna googles i baksätet. Jag anar klasskillnad. Therese förstärker med dryck på Seven, men snart bär det av genom Oslo. Uppåt. Inte alls långt, men snönivån ökar från en absolut nollpunkt till runt halvmetern på en kvart i tät stadstrafik. Ingen har testat förut men Håkon har fått, något luddiga, instruktioner om uthyrning av kälkar. 80 kronor per dag och vi ska leta efter en pokal i fönstret. Med överhängande risk för såväl väta som krasch i det fågradiga vädret, tas beslutet att kameran får bli kvar i bilen. Men efteråt ska denna bild tas med självutlösare:

Erik, Håkon, Steef och längst fram; Therese

Vi glider ner för en brant, snöig backe. Långe Håkon vurpar. Jag står och känner hur glädjen, den barnsliga, redan börjar krypa sig på. Efter hjälpsam vägledning hittar vi snabbt uthyrningen, men kälkarna är inte vad vi trodde. Vi snackar inga snow-racers här. Gamla dagars kälkar med stålförstärkta trämedar som nästan möts längst fram, snörad halv-ligg-sits i nylon. Jag önskar att kameran varit med - även om det ska visa sig vara ett bra beslut att ha lämnat den.

Med en övertygelse om att någon kommer att dö ger vi oss av mot backen. Håkon såklart först. Oförmögen att manövrera kälken är han snabbt på väg in i bilar och folk, men avstyr. Väl i backen, med lite för mycket lös, blöt snö, går det inte dödsföraktande fort - och en tidigare reserverad Therese stortrivs från första minut. Liksom vi andra. Vid backens slut ställer vi oss med stora leenden och glada tillrop bland 50-talet andra kälkåkare och väntar på T-banan(!) som ska ta oss ända upp till toppen av backen. Högre än där vi började. Bara i Oslo...

Vi ser att T-banan ska ta oss hela sex stationer och inser att backen måste vara lång. Men redan efter fyra minuters långsamt vaggande och vid den första stationen blir jag tvungen att överge såväl mina vänner, som min kälke och själva T-banan - för att kunna överge pizzan jag ätit en timme tidigare, i en snödriva. Och det från "killen som aldrig blir bakis". Jag skyller på en skattefri Grants som tog mer slut än det var tänkt under kvällen. Det gör hur som helst susen och som plåster på såren kommer ett till tåg redan efter tre minuter. Efter några skratt på toppen, ger vi oss av neråt och här går det fortare! Och satan vad roligt det är! Backen är ömsom ganska brant, ömsom guppig (brumundalen värker fortfarande) och tidvis flack, vilket betyder små promenader. Eller som jag; skejting på kälken.

Efter att försökt styra med händer och fötter inses att om du lutar åt ett håll svänger kälken åt det andra. Tekniken finslipas förvånansvärt snabbt och snart kryssar vi, halvt liggandes, fram mellan kälkar i alla åldrar. Men tekniken fulländas aldrig vid snabba beslut. Det ska en påträffad kollega till Håkon snart få erfara, då han missar en gran med några decimeter.

En vända till blir fyra. Vi tar välförtjänt vätskepaus i den lilla kiosken vid T-banan. Farten blir högre, kontrollen bättre, gänget större, byxor, handskar och skor betydligt blötare och med allt detta blir glädjen också större. Vi ger inte upp innan Håkon och Therese är försenade till nästa punkt på deras dagordning; balett i Drammen. Efter en skojig, stressad bilfärd hem säger ett segt och otroligt nöjt gäng tack och hej. Håkon och Therese skyndar mot ombyte och Drammen. Erik och jag traskar blöta in till vår närmaste thai-restaurang för varsin Chop Suey, som vi förstärker själva hemma i soffan.

Av glädjen att döma. Den ömmande baken. Tränade magmuskler. Utsikten, när dimman väl skingrats, över vackra Oslo med tilhörande fjordar. Den då också strålande solen. Håkons sammanfattande "det här kan vara det roligaste jag gjort i Oslo". Ja, av allt att döma kan jag inte vara gladare att jag övergav sängen för en eftermiddag i den friska luften. Och i snön. Det har skett alltför sällan denna vinter. Skulle jag sätta betyg hade det blivit en solklar fyra av fem, men då jag inte har kommit på något eget "plus" eller någon "geting" än - så jag struntar i det. Det är överflöd.