Namn-filmnamn

I senaste numret av den alltid lika eminenta Café ställs, och svaras jakande på, frågan; "Är alla namn-filmer dåliga?". Utan alltför stora pretentioner, ska tilläggas. Checklistas under rubriken gör Johnny Mnemonic, Billy Elliot, Charlie Bartlett, Jerry Maguire och Dansar med vargar. Även om listan i sig inte är så mycket att orda om, förutom att Billy Elliot inte hör hemma på den, tog det inte många sekunder innan jag kunde konstatera att motsatsen är smärtsamt tydlig:

Barry Lyndon
Stanley Kubricks tre timmar långa 1700-tals-epos om denne Barrys uppgång och fall, är troligtvis den vackraste filmen som skapats. Och den är långt ifrån bara vacker...

Juno
En sån där liten pärla, som man mest bara blir glad av. Och det är inte alltid så bara. Dialogen är egentligen alldeles för kvick och smart för att komma från några teen-somethings och en trött farsa, men det är lätt att se förbi.

Napoleon Dynamite
Topp tre komedier någonsin! Sällan har en nörd varit så less på allt och alla. Aldrig har den haft sån integritet och självförtroende.

Léon
Du ska naturligtvis se den långa versionen - Director's Cut. Mer drama, lika mycket mord. Allt annat är synd...

Forrest Gump
Ja, du vet ju...

Malèna
Italien - mitt favoritland jag aldrig varit i (men det blir det snart ändring på). Jag har nån slags romantiserad relation till filmerna, maten, vinet, kläderna, arkitekturen, vesporna och kvinnorna. Den här filmen befäster, åtminstonde, det första och sista.

Rocky
Den första är en riktigt bra film. Resten gillar jag också, på ett lite annat sätt kanske.

Alexis Zorbas
Life. Lust. Love. Zorba. Taglinen säger allt. En bitterljuv hyllning till livet. Till all glädje och sorg det för med sig.

Donnie Darko
Tog ungdomsfilmen ett välbehövligt kliv någonstans framåt. Mycket genom att addera några lika välbehövliga plan i ett något diffust djup.

Elling
Norges bästa bidrag till feelgood-genren. Och att den är just norsk adderar, i det här fallet.

Lolita
Favoriten och geniet Kubrick igen. En vågad film för sin tid, baserad på en kanske än mer vågad bok av Vladimir Nabokov, om en medelålders professor som träffar en kvinna och blir kär i hennes 14-åriga dotter. Adrian Lyne gjorde många år senare en ny, mer trogen och därmed romantisk, tolkning av boken. Även den ytterst sevärd.

Sydney
P.T Andersons (Magnolia, There will be blood) debutfilm är en fantastisk liten skröna om en gammal gambler som tar en utblottad loser under sina vingar, och till Reno, för att lära honom alla sina tricks.

Ed Wood
Johnny Depp är Ed Wood, den legendariske B-, eller ska vi säga C-, filmsregissören. Under 50-talet spottade han passionerat ur sig filmer som transvestitiska Glen or Glenda och rymdinvasionen Plan 9 from outer space. Tim Burtons biografi och hyllning håller däremot betydligt högre kvalitet.


Listan ovan ska övertyga vem som helst, men som en bonus kommer jag också vidga begreppet och bjuda på ett smeknamn och plural i plural:

Roger Dodger
En självutnämnd womanizer får oväntat besök av sin 16-årige systerson, som desperat vill bli av med oskulden. Roger går med på att lära honom allt han kan under en vild natt i New York. Dialogen är oöverträffad - en favorit!

Butch Cassidy & The Sundance Kid
Västern när den är som allra bäst. Den klassiska slutscenen är redan så omnämnd att jag egentligen inte behöver nämna den.

Fanny och Alexander
Vår svenska stolthets 1900-tals-epos om de båda syskonens uppväxt. Och ja, han är precis lika överskattad som levande. Jag blev glatt överraskad när jag, av någon anledning skeptiskt, gav några av hans filmer en chans. Smultronstället, Vargtimmen och Det sjunde inseglet rekommenderas, förutom denna, särskilt.

Och har du inte sett alla dessa filmer (det har du inte) vill jag varmt eller hett rekommendera var och en utav dom...

Hur svårt kan det vara?

På väg till Selma Lagerlöfs Spa+ anländer jag och syrran med buss 200 till Sunne en lördag förmiddag. Vi är här för att överraska vår kära mor som nervös och ovetandes sitter på passagerarplats i en bil inte alltför många mil bort. Vi står alltså här med våra wekkendpackade väskor, utan att veta riktigt var vi ska och bestämmer oss för att göra vad folk gör mest; ringa en taxi - via 118 118.

Här kommer en redogörelse för de minnesvärda samtal detta beslut resulterar i. De till civilisationen exkluderade.

Sunne Taxi
- Hej och välkommen till Sunne Taxi. Vi har öppet 7.30 - 17.00 vardagar. Välkommen åter.

Rottneros Taxi
- Ja det är Olle!
- Ja, hejsan! Mitt namn är Stefan och jag skulle vilja ha en taxi till Sunne.
- Nää du, jag har lagt av med det där, vet du...
- Ehö, jaha... Var har jag bäst chans att få tag på en sån tror du? Taxi Sunne hade stängt.
- Jahaha du, det är inte helt lätt. Prova Ämterviks taxi, du.

Ämterviks Taxi
- Lisbeth! (barn gråter i bakgrunden)
- Tjaaa, taxi... har jag kommit rätt då?
- Vänta! TOOOMMYYY!
(en minut blir till två... barnen skriker...)
- Tommy!
- Tjena, har jag äntligen fått tag på en taxi i Sunne nu?
- Hmm, i Sunne. Det är ett par mil bort...
- Jahaaaa...
- Men du, jag ska kolla... jag kanske har en bil där nu!
- Det vore perfekt...
- Jadå, jag ringer och fixar på en gång. Var står ni?
- Coop.
- Fint, hej!

Lätt omtumlade och roade väntar vi 20-25 minuter, innan en färdtjänst-buss svänger in och plockar upp oss.

Antingen har jag blivit totalt urbaniserad efter ett år i en hyfsad storstad eller så är det rätt konstigt att en by med 15000 invånare, en schysst golfbana, Sveriges första spa med stor konferensanläggning och otaliga "turistattraktioner" av alla de slag man kan tänka sig att koppla till en sedan länge död författarinna, inte presterar bättre på taxifronten...

Det är inte bara på den engelska landsbygden...

...som jaktmodet får en renässans då hösten smyger sig på.