På en pizzeria i Karlstad...måndag 10 mars 2008
onsdag 5 mars 2008
Bara i Norge...
Denna morgon var planschernas. På väggen utanför där jag bor kör Norges största pizzakedja Peppes Pizza nu en kampanj. De proklamerar stort och stolt:
"Hemkjøring med leveringsgaranti!"
So you think you can think?
Språkets bojor är ett känt begrepp. Ett välkänt fenomen inom konst och vetenskap. Få saker är så tätt sammanknutet till vår kultur som vårt språk. Få saker så tätt till våra tankar. Vad som är höna eller ägg är, som vanligt, inte helt klart. Att de båda oavsett hålls inspärrade i en bur är det däremot.
På väg hem i den tidiga bussen görs reklam för So you think you can dance - Scandinavia och jag smakar på orden. På svenska: Så du tror du kan dansa? Säg dom själv - tyst, högt, betona hur du vill. Hur du än gör kommer dom låta nedvärderande, avunda. Vaddå, tror du verkligen att du kan dansa eller? Hah!
Jämför det med engelskans originaltitel och du är utmanad. Står du pall? Upp till bevis! Du kanske misslyckas, men det spelar mindre roll.
Jag börjar fundera på om man kan tänka på andra språk och i så fall när. Och jag tror banne mig jag gör det. När det handlar peppning kan jag komma på mig själv mantrande "come on" istället för "kom igen". Även detta ett bra exempel. Hur engelskan tycks handla om att ta dig till din högsta nivå - eller över, medan svenskan mer ger en känsla av att det viktigaste är att du inte gör vad du gör dåligt.
På väg hem i den tidiga bussen görs reklam för So you think you can dance - Scandinavia och jag smakar på orden. På svenska: Så du tror du kan dansa? Säg dom själv - tyst, högt, betona hur du vill. Hur du än gör kommer dom låta nedvärderande, avunda. Vaddå, tror du verkligen att du kan dansa eller? Hah!
Jämför det med engelskans originaltitel och du är utmanad. Står du pall? Upp till bevis! Du kanske misslyckas, men det spelar mindre roll.
Jag börjar fundera på om man kan tänka på andra språk och i så fall när. Och jag tror banne mig jag gör det. När det handlar peppning kan jag komma på mig själv mantrande "come on" istället för "kom igen". Även detta ett bra exempel. Hur engelskan tycks handla om att ta dig till din högsta nivå - eller över, medan svenskan mer ger en känsla av att det viktigaste är att du inte gör vad du gör dåligt.
lördag 1 mars 2008
Generation F
En vecka efter Axels ankomst till Oslo (vistelsen läser du utförligt om hos Lyxunge) tillåter jag mig att leva i dået för en stund. Helgens plural blir till drygt 4 minuters singular i MovieMakers irriterande begränsade gränssnitt. På en matta av Don't worry, be happy. Det har gjorts mången gång förut - men inte så här.
Lägg märke till inledningens grymt uppskattade stängningsdans. Den förbluffade flaskan i slow-mo. Hur burgaren dör. Skönsången alla så hjärtligt bjuder på. Hånglandet. Jag skulle kunna fortsätta...
Vid ankomsten planerade vi bland annat för en liten videodagbok att blogga. Men som ofta bläddrar man igenom skörden och inser att vi istället är under the influence på 95% av bilderna. Samma sak när jag bläddrar bland mina vänner, och mig själv, på Facebook. Den spontana frågan blir; kommer vi minnas som den fulla generationen? Det enda som finns bevarat av oss är fest och fylla. Innan vi stadgar oss och faller i familjealbumets intetsägande träsk.
När jag tittar på mina föräldrars glansdagar så var det öl lite här och där, såklart. Men också en massa poserande i dörrposter, leenden i nercabbade bilar eller på bryggor, naturromantik och några bilder från charterresan de sparat till i två år. Jag vet inte om det är intressantare, men lite mer mångfacetterat i alla fall. Jämfört med det nämnda familjealbumet - betydligt mer mångfacetterat.
Det sägs, från olika håll, att vi alltid tänker på hur vi framstår. Medvetet och omedvetet. Darwin sa i sin förbisedda sexualteori att allt vi gör gör vi för att få knulla. Någon stor svensk författare, jag har glömt vilken, sa att självbiografi är det bedrägligaste som kan skrivas. Det finns dom som bjuder på sig själv för mycket, bjuder för lite eller dom som bjuder alldeles lagom (usch så tråkigt!). Men allt gör vi för att framstå i någon dager vi tycker är bra.
Tänk dig att öppna ett familjealbum och bland alla födelsedagar, semestrar och lekande barn hitta mor och son gråtande efter pappa morfars död. Uppfriskande, ärligt, intressant... men bättre?
Lägg märke till inledningens grymt uppskattade stängningsdans. Den förbluffade flaskan i slow-mo. Hur burgaren dör. Skönsången alla så hjärtligt bjuder på. Hånglandet. Jag skulle kunna fortsätta...
Vid ankomsten planerade vi bland annat för en liten videodagbok att blogga. Men som ofta bläddrar man igenom skörden och inser att vi istället är under the influence på 95% av bilderna. Samma sak när jag bläddrar bland mina vänner, och mig själv, på Facebook. Den spontana frågan blir; kommer vi minnas som den fulla generationen? Det enda som finns bevarat av oss är fest och fylla. Innan vi stadgar oss och faller i familjealbumets intetsägande träsk.
När jag tittar på mina föräldrars glansdagar så var det öl lite här och där, såklart. Men också en massa poserande i dörrposter, leenden i nercabbade bilar eller på bryggor, naturromantik och några bilder från charterresan de sparat till i två år. Jag vet inte om det är intressantare, men lite mer mångfacetterat i alla fall. Jämfört med det nämnda familjealbumet - betydligt mer mångfacetterat.
Det sägs, från olika håll, att vi alltid tänker på hur vi framstår. Medvetet och omedvetet. Darwin sa i sin förbisedda sexualteori att allt vi gör gör vi för att få knulla. Någon stor svensk författare, jag har glömt vilken, sa att självbiografi är det bedrägligaste som kan skrivas. Det finns dom som bjuder på sig själv för mycket, bjuder för lite eller dom som bjuder alldeles lagom (usch så tråkigt!). Men allt gör vi för att framstå i någon dager vi tycker är bra.
Tänk dig att öppna ett familjealbum och bland alla födelsedagar, semestrar och lekande barn hitta mor och son gråtande efter pappa morfars död. Uppfriskande, ärligt, intressant... men bättre?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
