Det här med att vara

"Vem är du?
Vem är jag?
Levande charader
Spelar alla roller så bra
Ingen kan väl ana nåt"

Hemkommen från en av de absolut bästa helgerna i mitt liv. Från ett hav av glädje och galenskap, där vi hållit oss ovanför ytan, blir jag inspirerad att ta ett dyk. Att Arja är från landet vi vände i är bara ovanligt passande kuriosa. Likaså att de första raderna från hennes magnum opus stämmer så bra överens med vad som pågick. Och att de sista raderna, att "det måste va' kärlek, ja eventuellt", också gör det. Nog om Arja nu, som om jag inte blivit tillräckligt förnedrad i helgen. Det här kommer bli lågt och långt. Raksömmat och broderat. Utkastat.

Apropå femton underbara grabbar, som efter månaders planering äntrar en finlandsbåt i utlottade roller med anledning av en fejkad svensexa. Apropå Bob. Apropå I'm not there. Apropå den slitna klyschan "att vara sig själv". Under sena, trötta, tråkiga nätter på jobbet snurrar tankarna fler varv än vanligt. Blandas, med gammalt och nytt. Stora frågor känns mindre. Greppbara. Och efter alla dessa varv är just den här klyschan fullständigt utsliten för mig.

Även om den kanske från början är ett förenklat begrepp för något så svårgreppbart som jag/mig/vår identitet - eller vårt eget och andras förhållande till det - har den blivit något mer. Folk tror att det finns ett själv att vara, inuti oss, bara de hittar det. De letar. De försöker vara det de tror att de är. Jag vill påstå att det enda sättet att misslyckas med "att vara sig själv" är att försöka.

Ta de utbildade, avlönade "proffsen", liksom vilken vän som helst, som ger rådet "att bara vara sig själv" (som att det vore det enklaste i världen) till den osäkre som ska gå på dejt med sin drömkvinna. Eller på intervju till drömjobbet. Snacka om press på den pressade; om det då går åt helvete beror det på just dig. Varför inte gå som någon annan? Vilken som helst. Ingen speciell. Bara inte dig själv.

Men om det finns "någon annan" måste det ju finnas ett "själv" också, skulle den filosofiskt lärda invända (den skulle säkert ha fler invändningar). Och visst gör det, men här skulle jag vilja påstå igen. Att vårt själv är det undermedvetna, som påverkar alla våra beslut, tankar, allt vi gör - utanför vårt medvetande. Det finns där, men vi kan aldrig hitta det. Detta gör dessutom rådet omöjligt att följa. Den som "äntligen har hittat sig själv" är den mest lurade människan. I konkurrens med den religiöse. Ofta hänger de två hand i hand.
Stagnation - här kommer jag!

Det vi i själva verket är, är inget annat än summan av allt vi gör, säger, tänker och så vidare. Enkelt. Ju mer av detta - desto mer är vi. Och bakom finns alltid vårt undermedvetna, som säkrar självet. Det skulle betyda att vad du än gör, så är du alltid dig själv. Det kan också betyda att om du provar att göra annat, vara andra och tycka annat, så utökar du dig själv. Det mesta vi är med om samlas i vårt gigantiska undermedvetande. Det är kvantitet alltså. Vad vi sen gör utav det, kvalitativt, är en annan femma.

Den gångna helgen är inte den första jag och mina vänner "går i roll", som vi kallar det. Och även om vi inte gör det, just så här utstuderat, av någon annan anledning än att det är roligt och nästan uteslutande i samband med fest, så lär jag mig något varje gång. Något nytt perspektiv, någon tanke eller idé. Och blir mer bekväm i att vara andra - att vara mig själv.

Vad kommer då den här längtan efter "att vara sig själv" ifrån, förutom från vårt språk ("den tröjan är verkligen du"). Kanske från samhället via folk omkring oss, det är otroligt bekvämt att facka människor. Men om du tänker efter, är det inte människor som överraskar dig, på ett eller annat sätt, som är de mest intressanta? Jag tycker mig i alla fall vara mest intressant de gånger jag lyckas överraska mig själv. Det hoppas jag aldrig sluta göra. Och här kommer också Bob, som utlovat, in. Bob är den offentligt mest diverserade personen jag kan tänka mig. Och den mest fascinerande. Och även en av de absolut skickligaste konstnärerna, kreatörerna i vår tid - kanske någonsin. Mycket av denna storhet ligger i förmågan att i sina sånger och framträdanden "vara" de han sjunger och skriver om. Inlevelsen. Oavsett om det är ett barn, en uteliggare, en kvinna, gud, älskad, älskare, drömmare, vadsomhelst. För att runda av är just det här också den självklara storheten i vårt senaste mästerverk; I'm not there. Gå och se!