Mästerverk. Det är ett stort ord.
Jag såg I'm not there för andra gången i onsdags. Eftermiddagsföreställningen på Colloseum, i Oslos finare kvarter.
30 personer samlade i mitten av salongen, 2 på raden längst fram. Ljuset släcks, snart äntrar vi scenen, framför en vrålande publik - och jag ryser. Igen.
Första gången jag såg filmen var på Oslo filmfestival i slutet av november. Kvällen innan hade jag och Therese, smått lyriska, korat Juno till den bästa filmen 2007 dittills bjudit på. På den här filmen hade jag ännu högre förväntningar, och den medföljande oron för besvikelse, men ingen aning om vad jag skulle vänta mig. Den kvällen såg jag heller inget mästerverk. En fascinerande, ansträngande film som jag inte fick något riktigt grepp om. Men jag lämnade salongen med den där krypande, härliga känslan av potential. Att den kan växa. Borde växa.
Liksom allt som är bra på riktigt.
Jag har sedan dess läst om Bob, lyssnat på Bob, tänkt om Bob och sett på Bob så ofta jag kunnat. Och jag blir ständigt mer fascinerad. Han är så... mycket. När jag då såg om filmen i förra veckan föll bitar på plats. Överallt. Hela tiden. Vissa bitar hann inte ens falla på plats innan en ny kom i vägen. Och tog dess plats. Det hade kunnat vara frustrerande, men bitarna är bara en bonus. Filmen är något annat, större än alla delar. Delar som var för sig redan är fantastiska.
Inget känns lämnat åt slumpen. De sex skådespelarnas historier spretar och nuddar varandra. Kronologi är ingenting. Vissa scener är rätt banala. Andra surrealistiska. Eller helt fantastiska. Drömmar, fiktion, metaforer och näst intill dokumentära inslag blandas. Allt detta adderar till vad som närmast kan beskrivas som en nyskriven Dylan-sång. Som Bob Dylan.
Det kan vara så att filmen ger mer om du har koll på Bobs karriär. Jag vet inte. Men här inträffar något som kan misstas för ett moment 22. Vet du inget innan, går du inte från salongen särskilt mycket klokare. Om vi snackar fakta. Har du koll får du inte reda på mycket nytt. Men det är inget misslyckande. Talar för det gör alla de recensioner jag läst, där recensenter intellektuellt uppfattat karaktärer, händelser och referenser på helt olika sätt - och ofta ändå gett filmen samma, höga betyg.
I'm not there är en av få filmer som, så tydligt och framgångsrikt, spelar på våra båda planer samtidigt. När vi prickar in subtila referenser eller "förstår" någon av karaktärerna, prisar vi nöjt vårt intellekt. Och det ska inte underskattas, det bidrar absolut till filmupplevelsen. Men det är på det känslomässiga planet filmen blir ett mästerverk. När vi istället för att få veta om Bob Dylan, på något sätt, får känna honom. Det är lätt att missa skillnaden, då det förra är lättare att ta på, tydligare går det före. Som på Facebook, du vet de där quizen folk gör - "känner du mig?" - där de raddar upp frågor om födelse, hemby, namn, resmål, musik och så vidare. Det är inte att känna.
Jag skulle kunna skriva meter om filmen. Längre om Bob. Men det ska jag inte göra, inte nu. Ta chansen att se den först. På duk! Det är inte en film för alla, men det vore skoj om du gillar den. Från den 8:e februari rullar den i Sverige.
Men, en sak måste jag bara vädra först. Det är det hejdlösa prisandet av Cate Blanchett. I varenda recension ger varenda recensent, sittande, ovationer. Och visst är hon otroligt lik Bob, vilket säkert också var regissörens vision. Gediget jobb alltså, men det gör henne till den tråkigaste i hela ensemblen. En cover, som inte tillför något nytt. Facit till hela hennes prestation finns i dokumentären om Bobs Englandsturné från mitten av 60-talet - Don't look back.
Imitationer klarar Bosse Parnevik också av.
De som får klart högre betyg av mig är Christian Bale, som gör ett lätt komiskt porträtt av särlingen, folksångaren, predikanten - Jack. När han mot slutet drar igång Pressin' on, som nyfrälst, inför ett gäng frikyrkliga typer är det humor på hög nivå. Men mest imponerar Marcus Carl Franklin, 14, som Woody. Barnskådisar i all vanära, men att lyckas packa in så mycket pondus och världsvana i en så liten kropp är på ett sätt magiskt. Och det gör mig glad. Liksom hela den här filmen gör. Det här mästerverket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Som både du och jag vet är "mästerverk" ett ord man sällan ska - och får - använda. Men jag litar fullt och friskt på ditt omdöme, jag vet att du har förmågan att avgöra om något verkligen är ett mästerverk. Jag ser fram emot att se filmen.
Det vet vi. Om jag har den förmågan går väl att diskutera, men jag vill tro att det är som du säger.
Dett är fullt troligt att du, som jag, inte ser det första gången. Speciellt inte efter dom ännu mer uppskruvade förväntningarna. Men då är det bara att se om och se rätt!
Skicka en kommentar